Vi har säkerligen hört många historier från en av vår moderna tids mer långdragna konflikter, den mellan Israel och Palestina. Spaltmeter av rapporteringar om bombdåd har publicerats i världens tidningar. Timvis med videomaterial har spelats in med en reporter iklädd skyddsväst framför kameran. Många förhandlingar har förts mellan de stridande parterna. Men, konflikten fortsätter att pyra och har på sitt sätt kommit att bli en bekant följetong i våra nyhetssändningar.

I boken - En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva - tar frilandsjournalisten Pernilla Ahlsén oss med bakom konfliktens kulisser. Vi får följa hennes tvååriga resa mellan de israeliska och palestinska områdena där hon försöker skildra vardagen i skuggan av konflikten. Ahlséns bok är en djup och intressant reportagepocket som inte gör anspråk på att skildra en sida av konflikten utan snarare försöker visa på den mångfald av föreställningar av fienden som florerar bland befolkningarna.

Genom boken får vi följa flera kvinnor på båda sidor av gränsen, genom deras vardag vid matbordet, i köerna vid vägspärrarna, bunkringen inför utegångsförbudet, vägen till arbetet, förlusten av en anhörig och giftermålet för en annan. Vi får höra såväl bosättaren som den israeliska soldaten, terroristen, den palestinska mamman, människorna i flyktinglägren och familjen vars hus snart skall rivas. Samtalen handlar inte bara om den politik, kultur och tradition som skiljer grupperna åt, utan samtalen handlar även om hur bilden av människorna på andra sidan gränsen skiljer sig och lärs ut i generationer. Pernilla Ahlsén skildrar vardagen som civil i konflikt.

Vi får även följa de problem som Pernilla själv ställs inför när hennes vänner får reda på att hon umgås med fienden. Hon riskerar flertalet gånger att människorna skall sluta ihop sig och inte vilja berätta, men lyckas på något sätt ändå hålla samtalet vid liv. Det känns till stor del som att Ahlsén välkomnas in i de hem och det samhälle som hon besöker vilket ger henne en intim position till dem hon skildrar. Även om Ahlsén vill tränga sig så nära intill som det bara går, känns det aldrig som att hon kliver för nära. Hon känns som en del av gruppen även om hon inte tvekar att ifrågasätta eller be om ett förtydligande när hon inte hänger med. Detta gör att ingens berättelse känns tillvriden eller anpassad. Pernilla Ahlsén har snarare dragit nytta av berättelsernas spretighet och gjord dem till en av bokens styrkor.

UTRDRAG UR BOKEN:

“Måltiderna i Palestina ser ofta ut på samma sätt. Kvinnorna förbereder maten i timmar och dukar upp den vackert. Många olika fat täcker bordet med sallader, röror och inlagda grönsaker. Sedan äter alla direkt från de olika faten, droppar sitt vita bröd i salladen och äter både med bestick och fingrar. Det är en trevlig tillställning där alla delar lika, men matbordet är inte en plats där man samtalar eller sitter i timmar. Maten äts snabbt och plockas sedan undan. Samtalar gör man efteråt över te och kaffe.

Den här måltiden är lite annorlunda. Det är inte varje dag det sitter en svenska vid bordet. Suads pappa kisar misstänksamt mot mig.

-          Yehudi? väser han frågande. Judinna?

-          Nej. Jag kommer från Sverige, svarar jag.

-          Hm.

Han tror mig inte.

-          Var bor hon? väser han till Suad.

-          I al-Quds, svarar jag i hennes ställe.

Al-Quds är det arabiska ordet för Jerusalem. Hoppas att han inte frågar var i Jerusalem, tänker jag. Om han får veta att jag bor i väst kommer han tro att jag är israel. Men sådan tur har jag inte.

-          Var i Jerusalem?

-          I väst, men…

-          Aha! Yehudi, säger pappan triumferande.

Sedan pratar han inte mer med mig. Suad ler. I Qalqilya är israeler inte särskilt populära.”

Pernilla Ahlséns bok känns ärlig. Tack vare att Ahlsén har ett öga för detaljer kan man tydligt följa de stämningsskiftningar som sker genom de olika mötena. Språket är tydligt och under tiden du läser boken bär du med dig många av bokens skildringar och personer. Även om du inte vill lämna den berättelse som skildras är du hela tiden nyfiken på nästa möte.

I stil kan Pernilla Ahlsén liknas vid Åsne Seierstad, men även Caroline Zalsinger och Johanne Hildebrandt. Som läsare övertygas jag om att författaren inte bara vill skildra utan även förstå och uppleva det som människorna i dessa områden själva upplever då hon på eget initiativ simulerar ett tre dagars utegångsförbud. Pernilla Ahlsén får helt och hållet själv stå för de slutsatser hon drar i boken, men hennes vilja att skildra båda sidor ger ett vinnande koncept.

MARIA HAGANDER