När en konflikt har pågått tillräckligt länge blir den vardagsmat och inget skrivs förutom vid speciella händelser (med Israel-Palestina som givet undantag). Konflikten om Tibet har inte kommit dit ännu, den fjortonde Dalai Lama är fortfarande en person i det allmänna medvetandet och han har fortfarande sina kändissupportrar i Hollywood. Men det är en utdöende trend.

Se vidare: Central Tibetan Administration

Allt Eftersom Kinas inflytande ökar minskar det internationella viljan att stödja Tibets sak. Det kom därför som en överraskning när Obama valde att möta Dalai Lama den 18 februari i år trots protester från den kinesiska regeringen. Den kinesiska regeringen anser, som bekant, Tibet vara en integrerad del av Kina och den kinesiska kulturen. Tidigare har man vid flera tillfällen också lyckats med att stoppa utländska ledare från att ta emot Dalai Lama. Redan förra året var det meningen att Obama skulle träffa Dalai Lama, men den gången ställde den amerikanska presidenten in besöket i sista minuten. Dalai Lama har dock frekvent besökt USA sedan 1991 och besöken har varit viktiga för att upprätthålla ett internationellt stöd för det tibetanska motståndet, även om mötena har hållit en låg profil. Tidigare under 2009 drabbades Dalai Lama av ett liknande bakslag när Sydafrika valde att stoppa hans närvaro i en fredskonferens med bland andra Desmond Tutu och Nelson Mandela. Därför är det en stor framgång för Dalai Lama när han nu tas emot av Barack Obama.

Efter Quing-dynastins fall upplevde Tibet en period av självständighet fram tills att Kina 1950 invaderade delar av östra Tibet (nu utanför TAR, tibetanska administrativa regionen) vilket ledde till att de tibetanska ledarna och Kina 1951 undertecknande ett avtal som erkände Kinas kontroll över Tibet. Till en början gick de kinesiska myndigheterna mer varsamt fram, men en hårdför politik i Kham (östra Tibet) ledde till ett uppror 1959. Dalai Lama och flera andra tibetanska ledare flydde till Indien där de tilläts organisera en regering i exil i Dharamsala. 2001 hölls de första demokratiska omröstningarna när exiltibetaner världen över valde en premiärminister. Dalai Lama är dock fortsatt den självklara ledaren.

Den tibetanska exilregeringen kräver inte självständighet utan endast autonomi för att skydda den tibetanska kulturen. Skräckbilden är den kinesiska provinsen Xinjiang, ibland kallad Östturkestan, där den tidigare dominerande befolkningen uigurerna inom en nära framtid ser ut att bli en minoritet i en provins dominerad av kineser. Att Lhasa numera är införlivat i det kinesiska järnvägsnätet kommer knappast att minska den kinesiska invandringen.

Att kravet om självständighet har övergivits är troligen främst ett resultat av pragmatism och försök till kompromiss. Som det ser ut nu blir Tibet mer och mer en integrerad del av Kina. Det är också osäkert hur Tibet skulle klarat sig utan de kinesiska investeringarna.

Kina håller också på att vinna den internationella diskursen om Tibet. Idag talas det ofta om han-kinesisk invandring till Tibet som om han-kineser behövde skiljas från “tibeto-kineser”. Dalai Lama är en mer isolerad gestalt idag än när han vann Nobels fredspris 1989, framför allt Indiens förbättrade relationer till Kina kan utvecklas till ett problem då exilregeringen i Dharamsala är helt beroende av värdlandets beskydd och stöd. Tidigare har man kunnat lita till att Indiens territoriella tvister med Kina garanterat fortsatt frostiga relationer mellan Asiens giganter men nu har handeln vuxit och Kina är idag Indiens viktigaste handelspartner. Även tiden verkar mot exilregeringen. Den får sin främsta legitimitet i Tibet från Dalai Lamas roll som andlig ledare och levande gud. Men den nuvarande Dalai Lama, den fjortonde, är 74 år gammal och kommer inte att leva för evigt. Efter hans död kommer sökandet efter en ersättare att börja. Den nuvarande Dalai Lama har sagt att han inte kommer att bli återfödd i ett land som kontrolleras av folkrepubliken Kina och på det sättet öppnat för att hans efterträdare kan väljas ut/finnas utanför Tibet, troligen i Dharamsala. Men även om munkarna i Dharamsala hittar en ersättare trots kinesiska försök att störa processen så kommer de att ta flera år. Och Kina kommer inte att misslyckas med att hitta en alternativ Dalai Lama. Dessutom är det globala erkännandet av tibetanernas kamp på många sätt och vis knutet till den nuvarande Dalai Lama och hans tydliga förankring som förespråkare av ickevåld. En ny Dalai Lama skulle vara ett litet barn på några år och inte kunna ha någon roll annan än symbolisk i kampen för ett fritt eller autonomt Tibet.

Om den tibetanska exilregeringen och Dalai Lama marginaliseras finns möjligheten att motståndet övergår i en mer desperat och våldsam fas. Givetvis skulle de kinesiska myndigheterna svara med samma mynt, och även om de internationella sympatierna (i väst) initialt skulle ligga på de upproriskas sida skulle de långsamt kunna gå över om det tibetanska våldet eskaleras.

Som konstaterats är tiden emot ett autonomt eller självständigt Tibet. Mer kinesisk invandring och fler kinesiska investeringar är att vänta samtidigt som ledarna i Dharamsala, och framför allt den fjortonde Dalai Lama, inte blir yngre. Om kampen ska förbli livskraftig krävs att exilregeringen demokratiseras ytterligare och ökar i betydelse gentemot Dalai Lama som en förberedelse inför hans frånfälle, trots hans oerhörda personliga internationella och religiösa prestige.

All internationell uppmärksamhet är av godo för Tibets sak, men hade Obama varit riktigt modig och velat slå ett slag för legitimiteten hos exilregeringen hade han mött den valde premiärminister Lobsang Tenzin tillsammans med Dalai Lama i ett politiskt möte.

MÅRTEN AHLSTRAND