Centrala Damaskus - Den vita byggnaden är hotellet Four Seasons som enligt den lokala populationen är den fulaste byggnaden i Damaskus. Copyright 2010 Ferencz Thuroczy

Syrien är ett land som har moderniserats mycket sedan den nya presidenten Bashar Al-Assad tog makten av sin far, Hafez Al-Assad. Trots detta är det fortfarande mycket som ligger på efterkälken. Denna artikel diskuterar vissa av förändringarna sedan maktskiftet.
När år 2000 slog in och Hafez dog var det stora förväntningar som svävade i luften, Bashar skulle äntligen öppna Syrien för världen. Hans pappa hade styrt Syrien med ett järngrepp och de interna säkerhetsstyrkorna kunde hittas vid varje gathörn.

Idag är situationen kanske inte lika allvarlig som den var då, fortfarande har polisen och de sju överlappande säkerhetsorganisationerna en stark närvaro. Men många saker har förändrats under de tio åren sedan den engelskutbildade ögonläkaren Bashar  kom till makten. Damaskus är en stad där en stor modernisering har skett, de flesta vägar är nya och i centrala Damaskus kan man hitta internationella kedjor som United Colors of Benetton och Rolex med vräkiga butiker. På gatorna rullar dyra BMWs och Mercedes-Benz–bilar. Nya blänkande byggnader byggs med rasande fart (b.la. hotellkedjan Four Seasons som nyligen etablerade sig i centrala Damaskus) och långsamt börjar utländska banker hitta till landet. En av de viktigare ekonomiska reformer som har införts i landet är att utländska företag nu får äga 100% av kapitalet i ett företag i Syrien. Detta var under alla omständigheter otänkbart under Hafez Al-Assads tid.

Gamla Damaskus förändras varje månad och nya minihotell och flotta restauranger öppnar hela tiden i de gamla arabiska och ottomanska husen. Vissa gator i gamla Damaskus är helt och hållet renoverade och man känner knappt igen sig från resten av gamla stan som fortfarande ser ut som om det stått stilla i 300 år. Dessa renoveringar är en direkt konsekvens av de nya ekonomiska reformerna. Men reformerna kom till under nöd och inte på grund av utveckling. När Bashar Al-Assad tog över makten var oljan i Syrien på väg att ta slut, för varje år som går kommmer det mindre och mindre oljeintäkter. Det var alltså omöjligt att uppehålla det tidigare ekonomiska styret och endast radikala ekonomiska reformer kunde rädda landet. Bashar har tydligt menat att ekonomiska reformer är viktigare än liberalisering och politiska reformer. På så sätt är det fortfarande samma gamla Syrien.

Syrier själva anser att Syrien i dagens läge är ett väldigt öppet land och att internationell handel blomstrar i landet. Handeln med Turkiet och Iran är stark. Med Turkiet blomstrar det så mycket att Turkar nu kan resa in i landet utan visum och ett frihandelsavtal existerar mellan de två länderna. Iran, i sin tur, exporterar bilar och tung industri till Syrien. I Syrien är den lilla taxibilen “Saba Saipa” ökänd. Vissa av dessa bilar ha gått över 1 miljon kilometer, och är vanliga i skämt om bilar, precis som Lada är i västvärlden. Företagen som finns i Syrien kommer från alla länder förutom USA eftersom USA fortfarande uppehåller en handelsblockad mot Syrien. Udda bilar från Kina och Taiwan är vanliga i Syrien. Kinesiska piratkopierade bilar t.ex. BMW X5 är vanliga. De säljs helt öppet, något som är förbjudet i Europa och USA. Detta är möjligt eftersom lagstiftningen fortfarande är mer eller mindre oförändrad sedan Hafez Al-Assads tid. Såvidare ligger intellektuella rättigheter på en stentavla, alltså metaforiskt.

Utbildningsväsendet har dock till viss del reformerats, i dagens läge pratar tonåringar glatt lite engelska med utlänningar (som sällan vistas utanför gamla stan). Universitetsutbildningarna är däremot fortfarande de samma som innan och är nationalistiska till sin natur. De som studerar arabiska vid Damaskus Universitet får visserligen den bästa arabiska-utbildningen i hela arabvärlden, men blir också lärda att arabiska är världens äldsta språk vilket är tvivelaktigt. Damaskus Universitet är det enda universitetet i arabvärlden som har alla utbildningar på arabiska, de flesta andra universitet har gått över till engelska. Precis som i de nordiska länderna är utbildningen gratis och de syriska studenterna får till och med ett litet studiestöd på 450kr per år.

Östra centrala Damaskus - Den lilla gulan taxin är den ökända Saba Saipa. Copyright 2010 Ferencz Thuroczy

Vissa reformer är notoriskt ytliga, exempelvis polisstyrkornas modernisering gick ut på att förändra uniformerna från militärt gröna till auktoritärt svarta och vita skjotor för de högre officerarna. Detta står i stark kontrast till de ekonomiska reformerna som har haft en enorm effekt och räddat Syrien ur en lång recession. Folket tjänar mera nu än någonsin, men det är fortfarande frågan om ca. 4,756 USD per år i genomsnitt, vilket är lågt för regionen. I grannländerna Libanon och Jordanien är lönerna högre. Av alla Levantländer (till Levanten hör Palestina, Jordanien, Syrien och Libanon) har Syrien säkerligen den absolut största inkomstklyftan. De ultra-rika styr aktivt ekonomin in i deras egna fickor. Merkantilklassen pressar  aktivt till privatisering, men det går väldigt långsamt. I framtiden kommer antagligen en liknande rea på statliga företag som den som hände i Libanon efter inbördeskriget, när företaget Solidere köpte upp centrala Beirut.
Dock har fastighetspriserna i Damaskus skjutit i höjden sedan irakiska flyktingarna började strömma in i landet. Ett arabiskt hus i gamla stan som för 10 år sedan kostade runt 500,000 kronor, kostar nu runt 20 miljoner. De irakier som kom till Syrien är inte fattiga, utan medelklass och de är betydligt rikare än syrierna på grund av Saddam Husseins något generösa löner under 90-talet. Syrierna klagar mycket på detta och eftersom bostadsmarknaden fortfarande är en något okontrollerad marknad kan den tandlösa regeringen inte göra något åt priserna. Vidare har den treåriga torkan i öster nästan helt och hållet slått ut den syriska delen av den bördiga halvmånen. Detta har också drivit in en hel del bönder från landsbygden till Damaskus.

Syrien har kommit en lång väg sedan George W. Bush stämplade Syrien som ett terroristland, något som inte kunde ha varit mer fel. Det kunde har varit smartare är stämpla Syrien som “en openetrerad McDonald’s-marknad”, tillsammans med Irak och Iran, då endast 75km från Damaskus ligger en Dunkin’ Doughnuts vid gränsen till Libanon. Den syriska regeringen har en strikt nolltolerans för fundamentalister och extremister i landet. Det råder fortfarande krigstillstånd med Israel, och Bashar Al-Assad har visat sig villig att lite nudda vid ämnet. Dock kommer det inte att blir fred på kort sikt utan en återlämning av det ockuperade Golan. Golan är viktigt för Israel eftersom 15% av deras färskvatten kommer från Golan. Alltså har inga större förändringar hänt på denna front sedan maktskiftet i Syrien. Dock har Israel skärpt till sin retorik och sade för en månad sedan att en militäroperation in i Syrien kommer förutom ett bombardemang av Damaskus också leda till ett nytt styre i landet. Spekulativt kan man fråga sig vad israelerna hade tänkt installera istället då? Det finns nämligen inte en pro-israelisk syrier i hela landet.

Utvecklingen i Syrien har tagit fart och om fem år kommer landet antagligen att vara en regional stormakt. Detta förutsätter att inga nya krig bryter ut som leder till att hela regionen förstörs. Det är ytterst osannolikt skulle ske, eftersom en destabilisering av regionen (Levanten och Gulfen) i dagens läge lätt hade kunnat leda till en världsomfattande konflikt, denna gång med nya spelare vid bordet.

FERENCZ THUROCZY