Foto: Lionel Rich

Lite då och då dyker det upp skumma rapporter om USAs militärforskning. Artiklar som att armén skulle hålla på att forska fram en “gay bomb” som med hjälp av kemikalier skulle få motståndare att bli hopplöst attraherade av varandra och därmed ignorera en attackerande styrka. Men redan innan den nyheten hade nått media hade Jon Ronson publicerat sin bok The men who stare at goats, en djupdykning i de amerikanska väpnade styrkornas mer mystiska projekt. Boken snappades upp av Hollywood och har nu blivit storfilm. Men, som så ofta är fallet, är The men who stare at goats bäst i original.

Se vidare: Filmens hemsida, Jon Ronsons hemsida

The men- boken är resultatet av otaliga intervjuer och ett gediget undersökningsarbete som Ronson sysslat med under ett bra tag. Allting börjar med en intervju med Uri Geller, enligt sig själv en man med stora psykiska förmågor som under 1970-talet rekryterades till att bli superspion för USA. Geller förklarar att han har blivit reaktiverad, att hans psykiska krafter återigen ska användas i USAs tjänst. Ronson, till en början skeptisk, börjar nysta och hittar den ena källan efter den andra som pratar om övernaturliga krafter i armén och fler och fler frågor dyker upp. Varför spelas “Barney the Purple dinosaur”-introlåten (”I love you, you love me, we’re a happy family…”) för irakiska fångar? Varför tror en högt rankad general att han kan gå igenom sin egen kontorsvägg? Varför sitter amerikanska soldater och stirrar på getter? Varje svar verka leda till en ny fråga. Boken ger en bild av en nutida amerikansk militär som börjar plocka fram skrotade New Age-projekt från 60- och 70-talet och återigen börjar ge väldigt mycket pengar till män med väldigt konstiga idéer.

Takten i boken är hög. Personerna som intervjuas är många och det kan ibland vara svårt att hålla reda på vem det var som sa vad och när, även om Ronson ofta återvänder till vissa för att få saker bekräftade. Få saker verifieras helt, det flesta källor ex-soldater, men Ronson lyckas ändå övertyga om att detta antagligen har hänt.

Filmen The men är en storproduktion med skådisar som Ewan McGregor, George Clooney, Jeff Bridges och Kevin Spacey. Dessa utgör en av filmens absolut största styrkor, att alla dessutom någon gång i filmen är iförd en skön mustasch skadar inte heller. Hollywood kunde givetvis inte producera en komedi med så mycket intervjuer och så mycket oklarhet som Jon Ronsons bok. Istället valde man att kasta in en dramatisk huvudkaraktär och dessutom förflytta hela handlingen till Mellanöstern. Bob Wilton är en lokalreporter som efter en livskris åker till krigets Irak för att få lite spänning och mening i sitt liv. Väl på plats träffar han Lyn Cassidy, pensionerad superspion, som kanske eller kanske inte har magiska krafter.  Cassidy tar med Wilton på en resa in i Irak med hemligt mål och berättar under resans gång om alla hemliga projekt han en gång deltagit i.

Så gott som alla karaktärer i filmen är sammansättningar av två eller fler verkliga personer från boken, undantaget är Wilton som är filmens motsvarighet till verklighetens Ronson. De berättelser Ronson förmedlar i boken blir i filmen anekdoter, de flesta förmedlade av Cassidy. Vissa är roliga men mycket av sammanhanget försvinner och vissa scener har faktiskt dämpats, som om verkligheten var för otrolig. Ronson är underbart bra på att förmedla jobbiga stämningar, något som ofta missas i filmen. Ett bra exempel är när en stolt supersoldat visar en video där han, efter två dygns stirrande, lyckas knocka sin hamster utan att röra den. Vad som i boken framställs som en utdragen visning där författaren sitter tillsammans med soldaten och kollar igenom 45min av hamsteraktiviteter har i filmen blivit ett klipp på kanske 40 sekunder. Den absurda känsla som genomsyrar hela boken är som bortblåst i scenen och i stora delar av resten av filmen. Att man i filmen dessutom har klistrat på en onödig twist gör inte saken bättre. För den som är sugen på att se filmen utgör trailern ett alternativ, mycket roligare än de klipp som visas där blir det inte.

Trots all talang och snygga posters är filmen helt enkelt inte särskilt bra. Fantastiska berättelser från boken förvandlas i filmen till korta slapstick-scener, fakta om olika otroliga projekt kortas ner eller plockas bort helt. Slutresultatet blir en urvattnad, alltför lättsmält variant av originalet. Så om ni får en möjlighet att se denna film, ta den inte. Läs boken istället.

Bättre filmer med hippies och USAs militär:

Milos Formans Hair (1979) - yngling från landet på väg att skickas till Vietnam träffar hippies på väg till rekryteringslokalen. Ljuv musik och spontandans uppstår. Klassisk musikal.

Julie Taymors Across the Universe (2007) - yngling från England åker till USA för att leta efter sin pappa, träffar studenter som snart blir hippies. En av dessa blir dock snart kallad till militären för att åka till Vietnam. Ljuv musik och spontandans uppstår. Mindre klassisk musikal helt byggd på Beatles-musik.

Michael Wadleighs Woodstock (1970) - 500,000 ynglingar åker ut på ett fält och festar. Ljuv musik och spontandans uppstår. Armén är med på ett hörn när de tvingas att flyga in mat till den inte helt välplanerade hippiefestivalen.

The men who stare at goats har biopremiär den 5 februari och visas bland annat på Royal i Lund och på Filmstaden i Malmö.

KARL MCSHANE