Israels vice utrikesminister Dani Ayalon Bild: Michael Feigin

Det nya decenniet började inte bra för relationen mellan Turkiet och Israel. Efter att en turkisk TV-show framställt israeler som skurkar och barnmördare höll Israels respons på att leda till en bilateral kris. Men den smått absurda reaktionen från Israel, med sin ultranationalistiska vice utrikesminister i spetsen, var inte första gången Israel reagerar oproportionerligt mot utländsk kultur och media. Även Sverige har tidigare fått utstå kraftig kritik vid speciellt två tillfällen.

Se även: Turkey won’t cancel show depicting Israelis as killers (med klipp från tv-serien) (Haaretz), Israel ber Turkiet om ursäkt (DN),  Israel bad Turkiet om ursäkt (SvD), Israel and Turkey: Anatomy of a Dissing War (Time).

TV-programmet ” Ayrilik” visades på Turkiets motsvarighet till SVT och visade bland annat hur en soldat skjuter en obeväpnad flicka på kort avstånd. TV-bolaget var snabbt med att påpeka att man aldrig säger att soldaterna är från Israel men det är i sammanhanget uppenbart till vilken nationalitet det är man syftar. Överlag verkar beskrivningen av israeler i serien ligga i nivå med hur Hollywood genom tiderna har beskrivit afrikaner (till exempel i Tears of the sun), araber (Indiana Jones) och ryssar (Air force one, Rocky 4, Rambo 2 och 3…), som hänsynslösa och blodtörstiga. Men till skillnad från dessa fall ledde denna skildring till en protest från Israels vice utrikesminister Dani Ayalon som den 11:e januari kallade Turkiets ambassadör Ahmet Çelikkol till sig. Antagligen blev ingen förvånad av detta men få hade nog väntat det sig som kom sen.

På träffen vägrade först Ayalon skaka hand med Çelikkol, men detta visade sig bara vara början. Israelisk TV filmade vice utrikesministern när han förklarade för dem att de skulle få med att Turkiets flagga var borttagen från bordet man skulle träffas runt och att Çelikkol satt på en soffa som var lägre än Ayalons. Dessutom skulle de se till att TV-tittarna såg att varken han eller hans medarbetare log åt den turkiske ambassadören. När nyheten om denna noga planerade manipulation nådde Turkiet vändes snabbt spelet och från Ankara kom hot om att kalla hem ambassadören om det inte kom en officiell israelisk ursäkt. Ayalon, medlem i samma ultranationalistiska parti som utrikesminister Avigdor Lieberman, vägrade först erkänna att han hade något att be om ursäkt för, men dagen efter kom en första “ursäkt”. “Jag står fortfarande för mina protester mot den turkiska attacken på Israel [...] men det är inte mitt sätt att förolämpa utländska ambassadörer”. Ordet “ursäkt” förekom inte. Turkiska myndigheter, med filmbevis på att det var just det som var Ayalons sätt, var föga imponerade och avfärdade “ursäkten” dagen efter den hade kommit. Först efter att den första ursäkten hade tillbakavisats kom en riktig ursäkt fram och krisen kunde gå mot sitt slut.

Ayalon och Lieberman har stöd från sin väljarkrets och eftersom deras parti Yisrael Beiteinu har 15 platser av Knessets 120 är det alldeles för stort för att resten av regeringen ska kunna säga till på skarpen. Det verkar därför som att det är Israels president Shimon Peres som har tvingat fram ursäkten.  Time beskriver Peres i sammanhanget som “the proverbial grownup”, den vuxne som får komma in och säga till när barnen blir allt för vilda. Turkiets beskrivs av många som Israels absolut viktigaste allierade i arabvärlden, men relationen mellan de två länderna har varit kylig sedan kriget i Gaza. Det är därför inte konstigt att Peres lägger ner kraft på att förhindra att något så banalt som ett TV-program skulle förstöra deras relation.

Detta är inte första gången Israel har gjort dramatiska diplomatiska attacker. Tidigare har inte minst Sverige fått känna av Israels vrede. Efter att Aftonbladet i augusti 2009 publicerade en artikel av Daniel Boström där det påstods att israeliska armén tog organ från döda palestinier dröjde det inte länge förrän Israel förklarade vad de tyckte om saken. Israels kritik mot den förvisso på många sätt dåliga artikeln blev våldsam och man krävde att Sveriges regering skulle reagera. Regeringen i sin tur försökte i omgångar förklara att Sveriges yttrandefrihet inte tillät regeringen att ingripa även om den så hade velat. Vad som följde kan närmast liknas vid en minivariant av Mohammed-karikatyr-krisen, även om inga svenska flaggor brändes. När Boström själv blev bjuden till en konferens i Israel drog staten in hundratusentals kronor man tidigare hade erbjudit i stöd. Vice premiärminister Silvan Shalom bojkottade konferensen och liknade Boströms deltagande vid att bjuda in Irans president Mahmoud Ahmadinejad.

Relationen mellan Sverige och Israel hade även tidigare nått en bottennotering 2004 då Israels ambassadör Zvi Mazel attackerade och försökte förstöra konstverket “Snövit och sanningens vansinne”. Konstverket bestod av en bassäng av blodfärgat vatten där det flöt en vit båt som till segel hade en bild av Hanadi Jaradat, en palestinsk självmordsbombare (bild i länken). I israeliska Haaretz beskrev Mazel attacken som planerad i förväg. Dror Feiler, en av konstnärerna bakom Snövit, kommer själv från Israel och fick efter konstverket utstå mordhot, vilket även hans mamma i Israel fick. Israel hotade att inte delta i den folkmordskonferens som skulle hållas i Sverige strax efter incidenten om inte Sveriges regering såg till att konstverket plockades bort. Regeringen vägrade med hänvisning till konstnärlig frihet och statsrådet Pär Nuder kallade kravet “orimligt”. I slutändan deltog Israel i alla fall på konferensen. Den egentliga innebörden av konstverket diskuterades aldrig på riktigt i krisen utan verkar från Israels sida ha tagits som ett helhjärtat stöd för självmordsbombare.

Israels tendens att reagera kraftigt på allt som man tycker ställer Israel i dålig dager är alltså ingen nyhet. Man kan fråga sig vad som motiverar beteendet. I inget av de tre fallen hindrade regeringarna i de aktuella länderna sina medborgare från att utnyttja sina rättigheter. Boströms organartikel och Feilers Snövit blev istället uppmärksammade långt mer än vad de annars skulle ha blivit. Detsamma kommer säkerligen att gälla för “Ayrilik”. Många har hävdat att det är Lieberman ultranationalistiska styre av israeliska UD som är grunden till problemet. Men attacken mot Snövit skedde innan Lieberman blev utrikesminister 2009. Men vad det än är som orsakar utbrotten finns det ingen anledning att tro att de kommer att sluta under Liebermans styre på israeliska UD. Frågan är hur länge landets i många fall redan ansträngda diplomatiska kontakter kommer tåla dem.

KARL MCSHANE