Photo: Bryce Edwards

Turkiets väg mot att bli medlem i EU har varit lång och ser inte ut att nå sitt slut inom en överskådlig framtid. Landet sökte medlemskap 1963, i dåvarande EEG, men togs emot som kandidatland först 1999. Sex år senare påbörjades medlemskapsförhandlingarna och Turkiet har sedan dess kämpat med att uppfylla de krav för medlemskap som EU ställt upp, de s.k. Köpenhamnskriterierna.

 Se även: “Först när Turkiet är med i EU blir Europa starkt” (DN), Kandidatlandet turkiet (EU-upplysningen), Ny dynamik för Turkiet närmare EU (SvD)

Dessa krav innebär bland annat att landet måste garantera demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna samt en fungerande marknadsekonomi. Turkiet har i dessa avseenden också gjort flera framsteg, exempelvis genom att dödsstraffet avskaffats och rättigheterna för Turkiets minoritetsbefolkning, kurderna, har stärkts.

Trots denna progressiva utveckling i landet är motståndarna mot att släppa in Turkiet i unionen många. Två starka röster emot ett medlemskap är Frankrike, med Sarkozy i spetsen, och Tyskland. Även EU:s nyvalde ordförande, Herman Van Rompuy, har tidigare uttalat sig negativt.

- Turkiet är inte en del av Europa och kommer aldrig att bli det, sade han år 2004.

Medan Tysklands motstånd i första hand bestått av farhågor för en massiv arbetskraftsinvandring, har Frankrikes ledare Sarkozy framförallt ifrågasatt om ett land med så stor muslimsk befolkning som Turkiet verkligen passar in i den europeiska gemenskapen.

Sverige förespråkar en fortsatt utvidgning av unionen och är även positivt till ett turkiskt medlemskap. Ämnet finns med på dagordningen under Sveriges pågående ordförandeskap och exempelvis har utrikesminister Carl Bildt sagt följande i frågan:

 - Jag är övertygad om att ett turkiskt medlemskap på ett avsevärt sätt skulle stärka den europeiska unionen. Vår globala betydelse skulle tillta dramatiskt, vi kommer att vara en brygga mellan Europa och den muslimska världen. Vi kommer att visa sekulära samhällens möjligheter till framgång i en allt mer globaliserad värld.

Turkiske Selim Dayioglu studerar andra och sista året på ett masterprogram i juridik vid Lunds universitet. Jag träffar honom en novembereftermiddag i Juridicums cafeteria för att prata om de turkiska medlemsförhandlingarna och få en bild av hur dessa ter sig ur ett medborgarperspektiv. Det första som många tänker på då Turkiets medlemsförhandlingar nämns är den kritik som riktats mot landet för dess bristande mänskliga fri- och rättigheter.

Selim berättar att mänskliga rättigheter länge diskuterats inom Turkiet på ett nationellt plan, men att det i samband med medlemsförhandlingarnas början blev mer av en internationell fråga och att processen kom att snabbas på. Han pekar på att den positiva utvecklingen av främjandet av de mänskliga rättigheterna inte enbart sker p.g.a. EU och dess krav, utan framförallt för de turkiska medborgarnas skull.

- De första som kommer att dra fördel av den positiva utvecklingen är vi, inte EU, menar han.

Han berättar att Turkiet i sitt reformationsarbete har studerat andra länder som tidigare haft liknande problematik.

- Vi har exempelvis tittat på Grekland, som var en diktatur så sent som på 70-talet, och hur deras process mot att bli EU-medlemmar har sett ut. Hela EU, med alla medlemsstater som har ett välutvecklat skydd för mänskliga rättigheter, utgör ett gott exempel för Turkiet som vi kan lära mycket av, anser han.

På frågan vad han tror att det hade fått för effekter för Turkiet att bli medlemmar i EU svarar Selim att det självklart skulle få många positiva effekter för landet och att alla länder som blir medlemmar har mycket att tjäna på det. Samtidigt poängterar han att ett medlemskap i EU inte är det enda mål som Turkiet har som nation.

- Även utan ett medlemskap kommer Turkiet att fortsätta existera som en stark nation, menar han.

Därefter talar vi om de argument som motståndarna, framförallt Tyskland och Frankrike, har fört fram. Farhågorna att ett turkiskt medlemskap skulle resultera i en massiv arbetskraftsinvandring till andra europeiska länder bedömer Selim som överdrivna. Han menar att det beror på okunskap om landet och ifrågasätter att de turkiska medborgarna skulle välja att skära av rötterna till sitt hemland och lämna släkt och vänner.

- Ett av huvudsyftena med EU är dessutom just att skapa fri rörlighet, säger han.

Selim ställer sig frågande till de kritiska röster som hörts med anledning av att ett turkiskt medlemskap skulle medföra att ett övervägande muslimskt land med över 70 miljoner invånare skulle komma att inkluderas i unionen. Han ifrågasätter argumenten och undrar om EU verkligen ska utgöra en “kristen klubb” snarare än en handelsunion.

- Spelar det verkligen någon roll om man handlar med en kristen eller en muslim? frågar han. Det är motsägelsefullt att EU först säger sig vara för mångfald och mångkulturalism och sedan argumenterar en del av dess medlemmar för att exkludera ett land p.g.a. dess religion. Inkluderar inte mångfald religion? fortsätter han.

Selim tror även att ett turkiskt medlemskap skulle medföra positiva effekter för världspolitiken och andra länders, framförallt i Mellanöstern, syn på EU.

- Turkiet är både europeiskt och asiatiskt och har en lång historia av blandad kultur som är ett bra exempel för världen då det gäller mångkulturalism. Om Turkiet blev EU-medlem skulle EU tydligt visa att man inte är en kristen klubb utan verkligen stöder mångfald, anser han. Turkiet skulle på så sätt kunna utgöra ett bra exempel för andra länder att dra lärdom av och därigenom öka stabiliteten i världen.

Han avslutar med att peka på risken att om Turkiet står kvar utanför unionen, riskerar EU:s uttalanden om en strävan efter mångfald att reduceras till en kliché i omvärldens ögon.

Det turkiska reformarbetet har således stärkt medborgarnas rättigheter och förbättrat deras livsvillkor. Samtidigt återstår mycket arbete i den process som utrikesminister Ahmet Davutoglu kallade för Turkiets “tysta revolution” på DN Debatt den 5 september i år. Han poängterade även att:

- [...] Europa aldrig kan bli en stark och sammanhållen enhet så länge Turkiet står utanför EU.

De som förespråkar ett turkiskt medlemskap menar att det skulle medföra en starkare utrikespolitisk roll för EU, framförallt i Mellanöstern. Turkiet skulle bilda en bro, geografiskt såväl som kulturellt, till dessa länder och skänka EU en annan trovärdighet och tyngd än vad som existerar idag. Många pekar också på riskerna med en för lång och utdragen förhandlingsprocess, till exempel att de hittills positiva turkarna får en allt större skepsis och misstro mot EU. I förlängningen finns även risken att Turkiets positiva utveckling tappar fart eller i värsta fall, avstannar helt.

Samtidigt är det av största vikt att EU ställer stränga krav på att alla stater uppfyller Köpenhamnskriterierna innan att medlemskap kan bli aktuellt. EU bör därför efter bästa förmåga stödja Turkiet i dess strävan efter att reformera landet till en rättssäker demokrati med en absolut respekt för de mänskliga fri- och rättigheterna.

CAROLINE NILSSON