Kevin Rudd - Australiens 26:e premiärminister

Vad kan man uppnå med en ursäkt? Förståelse, förlåtelse? Kevin Rudd hoppas nog på bägge. Kanske ser han även möjligheten till en politisk poäng för visad ödmjukhet och förståelse för de svagare i samhället. Hans ursäkt till de så kallade “glömda australierna” måndagen den 16:e november 2009 var den andra ursäkten som framfördes under hans tid som Australiens premiärminister. Tidigare har han bett om förlåtelse till den stulna generationen.

Se även: “MR-dagarna 2008:  Konsten att städa i sin egen bakgård” (utrikesperspektiv.se)

De glömda australierna är ett begrepp för de upp emot 500 000 människor som växte upp på barnhem och utsattes för fysiska (i många fall sexuella) och psykiska trakasserier. Ett flertal utredningar, gjorda från 1999 och framåt, har kartlagt övergreppen. Även en del begränsade skadestånd har betalats ut. De glömda australierna ska inte förväxlas med den tidigare nämnda stulna generationen. De är barn till vita män och aboriginska kvinnor som togs från sina familjer för att uppfostras av staten på diverse institutioner och på så vis “vinnas” för den vita saken.

För Kevin Rudd , och oppositionsledaren Malcom Turnbull som han gav ursäkten tillsammans med, och för regeringen kostade det hela ingenting. Det är inte ens säkert, eller speciellt troligt, att det officiella erkännandet kommer att resultera i något skadestånd för de drabbade. Vilket leder oss till frågan varför ursäkten inte har gjorts tidigare.

Ett av skälen är förstås att en ursäkt till de glömda australierna inte var möjlig förrän den stulna generationen fått sin. Historien bakom den stulna generationen är nämligen så mycket mer infekterad på grund av sina inslag av rasism och kolonialism. Flera tidigare australiensiska regeringar har inte velat kännas vid frågan om den stulna generationen. Under Rudds föregångare, John Howards, -regering påstod till och med ministern John Herron, ansvarig för frågor rörande aboriginerna, att man inte kan tala om en stulen “generation” då det inte rör sig om ett tillräckligt antal barn. Howards linje var att det australiska samhället av idag inte kunde göras ansvarigt för tidigare generationers brott och att han inte kunde be om ursäkt för något han personligen inte varit ansvarig för.

Efter att Howard förlorat makten till Rudd och ALP (Australian Labor Party) gick det raskt och den stulna generationen fick sin ursäkt den 13:e februari 2008. Efter det var det bara en tidsfråga innan de glömda australierna skulle få sin. En effekt av ursäkten blir troligen att Storbritanniens premiärminister Gordon Brown ger en officiell ursäkt till de som skickades från Storbritannien eller någon av landets andra kolonier till Australien för ett bättre liv vilket visade sig innebära ett liv på samma anstalter som barnen bland de glömda australierna bevistade.

Att politiska ledare ber om ursäkt är inget som är förbehållet Australien. Det givna exemplet är Tyskland och Andra Världskriget. Både Kanada och Norge har gett ursäkter från officiellt håll till sina respektive ursprungsbefolkningar. Däremot väntar de samerna i Sverige fortfarande på sin. I många fall har en ursäkt inte bara gett upprättelse till de drabbade utan det blir en nationell uppgörelse med historien. Många ursäkter har sedan kommit att spela en realpolitisk roll när kompensationer och skadestånd, vilket alltså också är på tapeten men inte självklara när det gäller de glömda australierna. Australiens dåvarande (fram till 16:e september 2008) oppositionsledare Brendan Nelson vände sig ursprungligen emot ursäkten (han ändrade sig sedan) då han sade sig vara rädd för spridandet av en “culture of guilt“. Han kan anses ha en poäng i att det är väldigt enkelt att be om ursäkt när den som gör det inte är ansvarig för det hela. Å andra sidan så är det i det här fallet staten Australien som stått för missgärningarna och Kevin Rudd i egenskap av premiärminister är då den den mest lämpade att framföra ursäkten.

Frågan om ursäktens syfte och karaktär går att bygga vidare på: om staten ber om ursäkt och rentav betalar skadestånd, har staten då gjort något brottsligt? Kan man söka upp de personer som var drivande i politiken och döma dem? Troligen inte i det här fallet. Enligt de lagar som rådde i Australien gjorde ingen av de som ansvarade för barnhemmen eller tvångsomhändertagandet av barn något brott. I fallet med de glömda australierna får nog frågan anses hyfsat avslutad även om förnyade krav på skadestånd är att vänta.

MÅRTEN AHLSTRAND