Foto: Jenny Lindström

Årets MR-dagar gick av stapeln på Stockholmsmässan under rubriken Mänskliga rättigheter och klimatkrisen. För många deltagare togs årets tema emot med en viss tveksamhet, å ena sidan märks en tydlig känsla av klimatet som ett uttjatat ämne, där deltagarna känner att de vet eller har hört det mesta, å andra sidan finns ett erkännande om att klimatkrisens påverkan på de mänskliga rättigheterna har diskuterats ytterst lite. Inledningsvis diskuterades frågan om minoriteters allt mer utsatta situation och huruvida MR-systemet är förberett för de nya rättighetsanspråk som en eskalerande klimatkris kommer att innebära.

Se även: MR-dagarnas hemsida, Human Right Studies rapporter från den 16/11 och den 17/11

Årets inledningstalare Sheila Watt Cloutier är personen bakom världens första internationella rättsprocess om klimatförändringarna. Hon var en av frontpersonerna 2007, i rättsprocessen där inuiterna adresserade sin situation i förhållande till klimatförändringarna och började ställa krav på statens agerande. Bakgrunden är en tanke om att alla stater inte bara har skyldighet att ta ansvar när krisen är ett faktum utan även har ett ansvar i att förebygga skador till följd av klimatförändringar.

Sheila Watt Cloutier är själv född i Nunavik i Canada och levde som traditionell inuit fram till tio års ålder. Hon säger själv att hon drivs av behovet av att säkra nästa generations rätt att bibehålla sitt kulturella arv samtidigt som de också tvingas möta de moderna krav som klimatförändringen för med sig. Den kris som inträffade under 80-talet, när inuiterna först blev medvetna om att maten som de själva äter börjat påverkas av nedsmutsningen av miljön, ledde till att många inuitiska mödrar slutade att amma sina barn, något som man efter flera års avhållsamhet nu återgått till att göra. Vetskapen om att maten inte längre är så ren som den varit i generationer skrämde kvinnorna och man ville minska risken för att barnen skulle få i sig gifterna via modersmjölken. Masslakten av inuiternas hundar under 60-talet samt den minskade sälskinnsmarknaden har också fått folkgruppen att bli mer medveten om sin situation. Detta speglas inte bara genom en ökad urbanisering bland grupperna utan även i frågan om ökade självmordstal. Ett av Sheila Watt Cloutiers ledmotiv är att vi måste agera utifrån tanken om att “the people and planet are one”.

En annan viktig fråga som togs upp under MR-dagarna är flyktingstatusen för klimatflyktingar. Som situationen ser ut idag, täcker inte dagens flyktingstatus i in de människor som tvingas på flykt till följd av klimatförändringarna. År 2050 beräknas 200 miljoner människor befinna sig på flykt på grund av just klimatförändringarna, och en förändring i tolkningen eller lagstiftningen av flyktingstatus kommer då vara ett måste.

Orsaker till att människor redan idag tvingas på flykt under dessa omständigheter är exempelvis vattenbrist eller översvämningar; väpnade konflikter till följd av allt svårare resurstillgångar, vilket redan idag ges uttryck i politisk instabilitet i 36 länder; och slutligen direkta naturkatastrofer. Den stora skillnaden här ligger i att det finns två typer av klimatflyktingar, dem som drabbas av en plötslig naturkatastrof, men som kommer kunna flytta tillbaka till området igen (exempel på detta är de 300.000 internflyktingar som fortfarande finns i USA efter Hurricane Katrina) samt de flyktingar som möts av långsamma och oåterkalleliga klimatförändringar. De som drabbas av en plötslig naturkatastrof kan ofta stanna i närområdet och återvända till katastrofområdet efter en tid. De som möts av de mer långsamma förändringarna dels tvingas avgöra vid vilken punkt de inte längre har möjlighet att stanna i området och därmed också kan stöta på påtryckningar i detta avgörande från exempelvis staten, samt att de ofta tvingas bli mer långväga och permanenta flyktingar.

En anledning till att skyddet för klimatflyktingar inte finns på plats ännu är tankar om att flyktingskapet inte kan ställa retroaktiva krav på staten att agera verkställande i klimatkrisen. I och med att det inte är den stat som finns idag som ensam är boven bakom dramat uppstår det problem i ansvarsutkrävandet. Samtidigt är retroaktivitet generellt inte heller en princip som används inom den internationella juridiken. Ett annat argument är att kausaliteten mellan det land som skulle ansvarsutkrävas och den faktiska situationen blir för svag i och med att klimatkrisen är ett globalt och inte ett nationellt problem. Däremot kan frågan om ett ansvarsutkrävande i fråga om brist på förebyggande åtgärder ändå vara aktuell.

Foto: Maria Hagander

Det stora problemet med flyktingstatus och asylrätt för klimatflyktingar ligger i definitionen av dessa. Det handlar om att klimatflyktingar inte följer samma generella mönster som den flykting som avses i Genèvekonventionen gör. Ett exempel kan vara huruvida en klimatflykting riskerar “förföljelse” av sin förövare i och med att konventionen i detta avseende avser en juridisk person och inte ett naturfenomen. Problemet med flyktingstatusen för klimatflyktingar har också lett till en bredare användning av begrepp som IDP’s (internally displaced person). IDP’s är alltså den grupp som på grund av avsaknad av flyktingstatus tvingas vara flyktingar i sitt eget land. I och med att människorna tvingats fly från sitt eget hemområde hamnar de i samma moment 22 som många av världens hemlösa där staten inte kan göra något så länge du inte är folkbokförd på en speciell adress, men du kan inte heller folkbokföra dig om du inte har råd att skaffa en bostad. Glappet som uppstår innebär inte bara ett generellt utanförskap i samhället utan även nekande till dessa människors mänskliga rättigheter t.ex. till hälsa, utbildning, boende, rösträtt osv.

I de fall där människor lyckats fly över gränserna tvingas de ganska snart tillbaka till sina hemländer med hänvisning till att de kan leva i andra delar av sitt hemland, även om denna del kanske skiljer sig mer från deras ursprungsområde än mottagarlandet eller präglas av politisk instabilitet tillföljd av klimatförändringarna. Ett annat problem som också blivit verklighet är att klimatflyktingarna, till följd av statens bristande intresse för IDP’s tvingas flytta till flyktingläger eller kåkstäder i väntan på ett agerande från staten som aldrig kommer. Situationen bildar ohållbara humanitära och sanitära förhållanden som blir ett jätteproblem inte bara för den egna staten utan för regionen i stort.

Det som den stora oron ligger kring nu är inte frågan om klimatflyktingars eventuella flyktingstatus. Detta är en fråga som kommer att gå att lösa. Nej, oron ligger istället kring att detta kommer bli en klassfråga mellan nord och syd, öst och väst, en klassfråga som kan komma att generera väpnade konflikter som vi kommer ha svårt att hantera.

MARIA HAGANDER