Onsdagen den 11 november besöktes Lund av Torbjörn Pettersson, Generalsekreterare för Svenska Afghanistan Kommittén, SAK. Pettersson höll föredrag inför en skara av ivriga upf-medlemmar och andra åhörare. Ämnet för kvällen var läget i Afghanistan och Sveriges stöd. I egenskap av generalsekreterare gav Pettersson också en vidare inblick i Svenska Afghanistan Kommitténs verksamhet och uppdrag.

Se även: Svenska Afghanistan Kommitténs hemsida (SAK), Tema Afghanistan (DN), Sveriges förbindelser till Afghanistan (UD)

SAK bildades 1980 som en del av en protest mot den sovjetiska invasionen av Afghanistan 1979. Kommitténs syfte var då att försöka väcka opinion och informera om det svåra läget i landet. 1982 fick SAK bidrag från SIDA för att kunna starta upp biståndsarbete i Afghanistan och så började det humanitära fältarbetet i och runt landet. SAK är en politiskt och religiöst obunden organisation med fyra huvudsakliga sektorer; utbildning, hälsa, handikapp och byutveckling som tillsammans utgör grunden i det humanitära arbetet;

Efter att ha beskrivit lite om organisationen och dess verksamhet gick Pettersson in mer på situationen i Afghanistan idag. Med några statistiska exempel beskrevs Afghanistan som ett av världens fattigaste länder. Framförallt lyftes den extremt dåliga situationen för kvinnor upp. Exempelvis löper en kvinna 1500 ggr större chans att dö i barnsäng i Afghanistan än i Sverige. Samtidigt är cirka 71% av befolkningen illiterara varav 86% av dessa är kvinnor. Vidare dör en femtedel eller 20% av alla födda barn i Afghanistan före fem års ålder. Dessa är bara några av de talande exempel för hur situationen ser ut i landet.

Pettersson lyfte vidare upp hur Afghanistan präglas av en väldigt stor etnisk mångfald med många minoriteter. Största folkgruppen utgörs av Pasthuner 42% därefter, Tajiker 27% Hazareas 9% Uzbeker 9%. Afghanistan är också ett Islamistiskt land där cirka 80% är Shunni- och 20% är Shiamuslimer. Trots att många afghaner enligt Pettersson har en ganska pragmatisk inställning till religionen är hela det afghanska samhällslivet och all politik präglad av Islam. Pettersson beskrev vidare hur en ganska oupplyst och from tro har karakteriserat folkets religiösa inställning. Landet har inte heller urbaniserats i särskilt stor utsträckning. Idag bor endast 21% av befolkningen i städer, främst Kabul och urbaniseringsgraden är väldigt låg. På grund av detta förblir fattigdomen ett landsbygdsproblem.

Innan 1979 har landet inte utmärkt sig för att i ngn högre utsträckning föra krig. 1979 inträffade dock en sovjetisk statskupp som pågick fram till 1989. Därefter rådde kaos och laglöshet vilket resulterade i talibanrörelsens uppkomst och maktövertagande 1996 fram 2001. Efter terrorattackerna den 11 september 2001 påbörjades kriget mot terrorn från USA:s sida. Talibanregimen föll på ungefär en månad men därefter har problemen fortsatt eftersom amerikanska styrkor stannat kvar och varit involverade dubbelt så länge som de var under andra världskriget.

Vad gäller det humanitära arbetet i landet har bristande resurser lett till problem med den civila återuppbyggnaden förklarade Pettersson. Goda resultat har kunnat påvisas inom utbildnings och hälsosektorn och även till viss del inom infrastrukturella åtgärder. Primärsjukvårdsinstanser finns nu i nästan hela landet även om det fortfarande inte når ut till hela befolkningen. Även kvinnans ställning har förbättrats och stärkts menade Pettersson. Anledningen till den ineffektivitet som kan spåras beror främst, enligt Pettersson, på att USA kanaliserar sitt bistånd via militär och privata entreprenörer samt att det råder hög grad av korruption och handlingsförlamning hos regeringen. Att en stor del av biståndet kanaliserats via militären innebär att militären exempelvis byggt vägar och skött stora delar av biståndsjobbet. Detta har i sin tur skapat lägre förtroende från befolkningens sida och mycket dyrare bistånd. Vidare beskrev Pettersson hur den hårda delen av systemet, rättsystem och polis bland annat har misslyckats fatalt. En sista bidragande faktor till landets bristande effektivitet är många olika biståndsgivare samt dålig koordinering dem emellan. Afghanistan utgör idag cirka 25% av Sveriges totala bistånd. Pengar som främst går till främjandet av utbildning, demokrati och mänskliga rättigheter samt kvinnors och flickors situation.

Säkerhetssituationen i landet har också gått mot en försämring menar Pettersson. Sedan 2006 har utländska styrkor ökat med cirka 320% i syfte att vinna afghanernas förtroende (winning hearts and minds) och bekämpa terrorister. Samtidigt har den talibanledda rörelsen spritt sig till allt större delar av landet och fler civila har dödats i strider vilket lett till att styrkornas förtroende och anseende hos afghanerna har minskat dramatiskt. Trots att det främst är talibanrörelsen som står för dödandet av civila så dödas så mycket som en tredjedel av regeringen/NATO styrkor, berättade Pettersson. Den försämrade säkerhetssituationen har mötts av ytterligare truppförstärkningar från främst USA men också övriga truppbidragare (däribland Sverige).

Konstitutionsmässigt ar Afghanistan en väldigt stark centralmakt med ambition att styra väldigt mycket och vara inflytelserik i hela landet. Dock har krigsherrarna i de olika provinserna väldigt stor reell makt och således ligger inflytandet i huvudsak hos dem snarare än hos staten menar Pettersson. Han beskriver också hur 2004 års val hölls under uppsikt av FN och skulle kunna klassas som åtminstone hyggligt demokratiskt. Valet 2009 bekräftade däremot regeringens enorma legitimitetsproblem. Torbjörn menar att han knappt träffat en enda afghan som menar att regimen sitter där med deras (folkets) mandat. Enligt Pettersson är det därför ganska magstarkt för de flesta regimer att hävda att det är en legitimt tillsatt regim som sitter i Kabul.

Vad behöver då göras i dagens Afghanistan? Pettersson kom under föreläsningen med en del konkreta åtgärder som han och SAK menar behöver drivas igenom i ens strävan att förbättra läget i landet. För det första menar han att det finns ett resursproblem och att biståndet till Afghanistan behöver höjas kraftigt om vi ska få önskade resultat. Biståndet kan dock inte pumpas in i staten eftersom den inte gör så mycket pga. korruption. Däremot kan biståndsorganisationer såsom SAK i större utsträckning jobba för en återuppbyggnad och en ökad socioekonomisk utveckling. För det andra vill han se ett skifte i den militära strategin där dominansen i säkerhetsstrategin bryts till fördel för en ökad respekt för Afghanistans legitimitet. Detta görs främst genom en revidering av FN-mandaten till ISAF och att man ser till att ISAF:s ledarskap sker i enlighet med mandaten. För det tredje krävs en koordinering av det diplomatiska, återuppbyggande och fredsfrämjande arbetet, under ett politiskt ledarskap. Pettersson menar att lösningen här är att stärka FN och minska USA:s inflytande i landet och på så sätt öka graden av diplomati, förhandling och lokalt stöd. Den fjärde och sista åtgärden utgörs av tillsättandet av oberoende utredningar av olika kränkningar av de Mänskliga Rättigheterna som förekommit i landet. Det är viktigt att ställa MR-förbrytarna till svars och utreda de övergrepp som utförts av exempelvis nuvarande parlamentariker menar Pettersson. Med dessa framtida råd avslutades föredraget och även om det inte gav några omedelbara eller särskilt enkla svar på lösningar fick man som åhörare trots allt en överblick över läget i Afghanistan och en ökad förståelse för vikten av en fortsatt svensk biståndsroll och fler öppna diskussioner om förbättringar och åtgärder i landet.

EMMY HARLID