Denna artikel publicerades från början i Utrikespolitiska föreningen  (UF) i Uppsalas tidning Uttryck.

Över en månad har passerat sedan Mahmoud Ahmadinejad återigen utropades som vinnare i det iranska presidentvalet när jag anländer till Teheran. Trots regeringens brutalitet samlas fortfarande människor för att protestera.  Mellan klockan tio och halv elva på kvällarna hör jag människor ropa “allah akbar” och “död åt diktaturen” i kör från tak och balkonger. Det händer att jag ser bilar som stoppas av civilklädda poliser som går igenom mobiltelefoner på jakt efter oönskade bilder och videoklipp. Blockering av sms, avlyssnade telefonsamtal, skottlossningar och arresteringar av studenter, universitetsrektorer och advokater påminner dagligen om regimens försök att återta kontrollen i huvudstaden.

För de många unga anhängare till den populäraste utmanaren Mir Hossein Mousavi är valutgången i och med det misstänka fusket en svårsmält förlust. Vare sig jag är på besök hos vänner eller om jag sitter i en taxi på väg någonstans diskuteras protester, polisens våld mot demonstranter och de styrandes senaste uttalanden.  Både på stan och i hemmen är valet det stora samtalsämnet. Det går inte att förneka att Ahmadinejad har anhängare i Iran, men kritiska åsikter om de 63 procent som påstås ha röstat på presidenten är inte svåra att finna. I en fullsatt vagn i Teherans tunnelbana ifrågasätter en medelålders kvinna Ahmadinejads stöd:

-          De tror vi är åsnor som låter oss luras. Det omänskligt snabbt räknade rösterna, presidentens seger i konkurrenternas hemprovinser och över 100 procent valdeltagande i en del distrikt är bara exempel på deras lögner. De lurar ingen, de häller bara mer tändvätska på kolet till en brasa som snart kommer att tändas, säger hon lugnt och bestämt.

Viktigt att påminna om i sammanhanget är att presidentvalen i Iran inte är en fråga om demokratiska val. Samtliga kandidater som ställer upp måste godkännas av ett mäktigt väktarråd, vilket innehar den reella makten i landet. Mousavi har varit premiärminister under åtta år på 80-talet, och har dessutom starkt stöd från tidigare ledare och presidenter. Det är därför svårt att försöka spekulera kring vilka förändringar hans reformplaner skulle kunna ha inneburit i praktiken. Desto säkrare är att försök till demokratisering inom ramen för det fundamentalistiska styret inte är en okomplicerad lösning på Irans ekonomiska och politiska orättvisor. Vid sidan av en trettioårig avsaknad av grundläggande fri- och rättigheter, har iranierna under senare år lidit av hög inflation, ökad arbetslöshet och växande ekonomiska klyftor. För de jag pratar med som röstat på Mousavi är dock varken Irans demokratiska eller ekonomiska problem några nyheter. Flera studenter förklarar sitt val av Mousavi på liknande sätt:

-          Vi valde mellan sämre och sämst. Inte för att vi gillar Mousavi, utan för att små detaljer gör stor skillnad i vardagen. Vi såg Mousavis löften som ett mycket försiktigt närmande till de förändringar vi hoppas på. Nu har våra röster blivit stulna, säger en juriststudent upprört.

Valet kan i likhet med tidigare val inte anses varit demokratiskt men präglades av en del nya uppseendeväckande faktorer. Inför valet intensifierades spänningar inom regimen till den grad att smutskastningar och anklagelser mellan kandidaterna uttrycktes öppet i direktsända tv-debatter och i offentliga uttalanden. Under själva valdagen visade iranierna i och med ett rekordhögt valdeltagande imponerande engagemang. 40 miljoner iranier gick enligt officiella uppgifter till valurnorna för att rösta, vilket innebär ett valdeltagande på 85 procent. Dessutom var de folkliga protesterna efter att valresultatet presenterats de mest vågade på minst tio år. Kvinnornas politiska motstånd var i synnerhet imponerande. Bilder och filmer från oroligheterna i olika städer i Iran spreds via mobiltelefoner snabbt över världen trots stora ansträngningar att stänga ner telefonnät, internetsidor och utländska tv-kanaler.  Spridningen av internetanvändning i kombination med en demografisk situation där 70 procent av befolkningen är under 30 år skapade en effekt som höll omvärlden uppdaterad och satte stor press på de styrande. Valet i juni blev även en ömtålig fråga utanför Irans gränser. USA hamnade till exempel på grund av protesterna i kläm, då man i och med den nyligen utsträckta handen mot Irans regim riskerade att massera en mindre självklar axel.

Numera är situationen på Teherans gator lugnare än den var strax efter valet, men den spända stämningen har ännu inte lagt sig. Klockan elva på kvällen passerar jag i en park i norra Teheran ett gäng unga killar. De pratar om ryktet om att man till minne av Neda, en 26-årig kvinna som blev skjuten till döds under en demonstration, ska försöka att få hela Irans elnät att kollapsa. Detta genom att sätta på alla apparater och maskiner i hemmen.

-          Om fyra till fem miljoner människor i Teheran gör det imorgon klockan nio, kommer hela Iran att släckas ner, säger en av killarna med låg röst.

Det är uppenbart att valet har inneburit en minskad tillit till de styrande och en starkare tro på möjligheten till förändring, vilket inger hopp om en ljusare framtid. Under den presskonferens som hölls söndagen efter valet jämförde Ahmadinejad de protesterande med besvikna fotbollsfans vars favoritlag förlorat en match. Han kallade dem för ogräs, och upprepade vid flertal tillfällen att demonstranterna var ett fåtal ligister som gått mot rött ljus. I själva verket rörde det sig om miljoner människor, som utan att ha trotsat diktaturens egna spelregler kände sig förolämpade och lurade i sin strävan mot ett friare liv. När det röda ljuset i en sådan situation efter trettio odemokratiska och ojämlika år vägrar att skifta färg, är det inte konstigt att iranierna tröttnar på att stå kvar och vänta.

ZOHREH KHOBAN