Foto: Maria Hagander

“En hel värld kan nu plötsligt se hur järnridån går upp. Det är en ny tid när Europa ändrar ansikte. Europas gränser ritas om och Berlin är åter Berlin. Det delade Europa har fallit när Östtysklands folk som en mäktig flod översvämmar muren. Europas barn och barnbarn kommer att få läsa en ny historia om hur frihetslängtan sprängde portarna vid Checkpoint Charlie. Och det som var skammens mur, som dödade och förtryckte, som spärrade och förbjöd, den muren har nu blivit en frihetens symbol. Den maktens hand som kuvade kan inte längre kväsa ett helt folk. Plötsligt har Europa börjat växa när stalinismens bålverk faller samman. När gränssoldaterna klipper bort järnridåns taggtråd och säljer bitarna som souvenirer. Och när Stalins söner tvingas vända kapporna efter demokratiska stormvindar. Det är det här som är Glasnost och Perestrojka på europeiska.”

Se även: Männen bakom murens fall återförenade i Berlin (DN), Explore a viritual Berlin Wall at 911 Media Arts (The Seattle Times), Berlinmurens fall - Bilder av förändring

Detta är den mycket starka inledningen till ett av de legendariska nyhetsklippen som sändes i Aktuellt den 10 november 1989, dagen efter murens fall. Citatet vittnar dels om att ett stort politiskt skifte ägt rum, men också om frigörelsen av ett förtryckt folk och ett hopp om fred och frihet. På bilderna som flimrar förbi ses gråtande människor, människor som är stumma av förvåning, människor som aldrig trodde att de åter igen skulle få se ett enat Berlin. Till tonerna av “I’ve been looking for freedom” dansar människorna uppe på muren, fyrverkerier avfyras och östberlinarna vågar sig så sakteliga över till Västberlin för att fönstershoppa lite. Vad som sker är att ett länge förtryckt folk sakta försöker andas in den nya friheten. Många av dem kommer att återvända till öst men med vetskapen om att de så snart de vill kan återvända. Det folket önskar mest av allt vid årsskiftet 89/90 är att alla andra förtryckta folk någon gång skall få känna samma frihet som de känner just då. Murens fall innebar en direkt glädjeyra, men också en enorm utmaning med att försöka ena ett i allra högsta grad splittrat folk.

Gedänkstätte Berliner Mauer Foto: Maria Hagander

Tio år efter murens fall, 1999, hade glädjeyran lagt sig. Stora delar av Berlin var byggarbetsplatser där man försökte ersätta raserade tomter med nya moderna skyskrapor med glasfasader för de kommersiella företagen. Arbetslösheten i före detta Östtyskland var fortfarande förhållandevis hög samtidigt som speciellt den östtyska befolkningen uttryckte sin skam över Tysklands mörka förflutna genom att rensa hushållen på gamla möbler och istället ersätta dem med nya trendiga och billiga IKEA-möbler. Man ville inte bli påmind om det gamla utan istället blicka framåt. Uppblåsbara möbler blev ytterst populärt i och med att många familjer fortfarande tvingades trängas i små lägenheter. Även om skolan aktivt undervisade barnen om deras historia, levde man ändå under den klassiska frasen “don’t mention the war”, fast denna gång i plural. Man gjorde sig av med kravet på att barn i forna Östtyskland skulle läsa ryska som andra språk istället för engelska och satsade stenhårt på att sudda ut gränsen mellan folken.

Idag är horisonten inte längre fylld av byggnadskranar. Tyskland har förlikat sig med tanken att muren och historien inte kommer försvinna genom att man försöker hålla tyst om den, istället har man insett att det enda sättet att förlika sig med historien är genom att öppet prata om den, visa upp sin historia och göra den till en naturlig del av stadsbilden. Detta har man bland annat gjort genom att i gatorna markera berlinmurens sträckning med hjälp av gatstenar som en konstant påminnelse om dess existens. Checkpoint Charlie som under Kalla Kriget var en av de större gränsövergångarna har omvandlats till ett museum om muren, förtrycket och flyktförsöken. Här poserar varje dag en skådespelare ena dagen rysk militärvakt och nästa dag som amerikansk vakt osv. Man kan ifrågasätta många av satsningarna genom att ställa sig frågan om de egentligen inte bara handlar om att känna så mycket pengar som möjligt på turismen. Samtidigt har frågan om vad som skall ske med många av de gamla centrala platserna också väckt oroliga känslor bland befolkningen. Man vill gå vidare, men man vill inte glömma.

Direkt efter murens fall tog sig också den nya friheten kulturella former. Ett effektivt sätt att förtrycka folk har alltid varit att reglera deras möjlighet till att uttrycka sig genom kultur. Bitar av muren blev väldigt snabbt värdefulla souvenirer, Techno- och Ravekulturen blev ett sätt att manifestera sin frihet, tanken på det betonggrå Östberlin ersattes av ett stort intresse för graffittikonsten som med styrka lever kvar än idag. I Mauerpark i östra Berlin finns en 30 meter lång bit kvar av originalmuren som fortfarande är ett populärt ställe för graffitimålare. De gamla övergivna fabrikslokalerna i öst har även i många fall omvandlats till konstnärsateljéer och utställningshallar för den unga popkulturen.

En bit av den levande muren. Foto: Maria Hagander

Att hålla muren levande har i mångt och mycket blivit kulturarbetarnas uppgift. Det senaste försöket till att hålla muren vid liv är det projekt som två tyska konstnärer presenterade vid Seattle Media Art Center, vilket gick ut på att skapa en virtuell mur med syftet att få dagens människor att fortsätta uppleva muren som den symbol den faktiskt är.

DDR är på så sätt inte längre synonymt med betonggrått förtryck utan istället synonymt med kitsch och pop-kultur. De gamla trabanterna som även tidigare varit en frihetssymbol för berlinarna används idag till så kallade Trabi-safaris, där man kan hyra ett fordon för att se Berlin med andra ögon.

Även arkitekturen har blivit en konstform som fått det kulturella Berlin att börja blomstra. Det bästa exemplet på detta är Potsdamer Platz som från att ha varit platsen för Europas första elektrifierade trafikljus, föremål för många av andra världskrigets lufträder, till den ödsliga skärningspunkten mellan de olika militärzonerna under kalla kriget sedan blivit en av Europas största byggarbetsplatser. Där finner man en lek med modern arkitektur, glastak och glasfasader vilket tillsamman har åter har gjort Potsdamer Platz till en av Berlins riktiga pärlor.

Kanske är Berlins förändring en symbol för hur Tyskland har förändrats under de senaste decennierna och på sitt sätt även en symbol för hur Europa har förändrats. Många av människorna som passerade över gränsen den 9 november 1989 trodde aldrig att de åter skulle få sätta sin fot i Västberlin, än mindre leva i ett enat Tyskland som vågar leva mitt i sitt historiska kulturarv.

MARIA HAGANDER