Drogkriget i Mexiko – är legalisering lösningen?
Dagens inrikespolitiska situation i Mexiko präglas av våldsamma stridigheter mellan staten och de olika drogkartellerna i landet. 6290 människor ska ha dött i drogrelaterat våld 2008. Denna siffra är högre änexempelvis antalen dödsoffer i både Iran och Afghanistan samma år och 6 gånger högre än genomsnittet för ett inbördeskrig (1000 per år). Skillnaden mellan dagens Mexiko och situationen i Colombia under 80- och 90-talet, när Colombia genomgick en liknande högintensiv period av konfrontation mellan staten och olagliga väpnade grupper, är att våldet i Mexiko inte är politiskt, utan nästan uteslutande rör droghandeln.
Se även: Upptrappning i Mexikos knarkkrig (SvD), Ny RÅ ska leda Mexikos knarkkrig (DN).
Våldsamheterna i Mexiko förekommer över hela landet, men är koncentrerade till vissa regioner. Merparten av offren i kriget har varit inblandande i droghandeln, men även andra drabbas av våldet. Med sin geografiska position mellan drogproducerande Sydamerika och drogkonsumerande USA, har Mexiko ett ogynnsamt utgångsläge för drogbekämpning. Landet är följaktligen transitland för uppskattningsvis 90 procent av allt kokain som produceras i Colombia och exporteras till USA, medan den egna produktionen främst rör marijuana och amfetamin.
Våldet kring droghandeln började eskalera kring år 2000. Dessförinnan hade de olika drogkartellerna hållit till var för sig i olika regioner och det är den sedermera upplösningen av denna territoriella indelning som är en anledning till det eskalerande våldet. När kartellerna började konkurrera om samma geografiska områden spädde det på kriget. I detta sammanhang talas det om att en möjlig strategi för staten är att sluta försöka bekämpa alla karteller samtidigt och istället rikta in sig på att eliminera en eller ett fåtal. Detta menar vissa skulle kunna minska både striderna mellan staten och kartellerna och i förlängningen även striderna mellan de olika kartellerna, då det bara skulle finnas en eller ett fåtal antal karteller kvar. Med andra ord skulle detta vara en slags söndra och härska - teknik. En av de största kartellerna är Gulfkartellen med säte i Metamoros i nordöstra Mexiko precis vid gränsen till USA och vid Mexikanska gulfen. Annars anses situationen vara som värst i Ciudad Juarez, även den vid gränsen mot USA.
När Felipe Calderón tillträdde som president i december 2006 lanserade han en ny politik vilken kort går ut på utöka den federala polismakten och sätta stopp för korruptionen bland framförallt de lokala polismyndigheterna. Exempelvis har över 50000 soldater skickats ut till olika delstater som drabbats hårt av kriget. Annars tas just korruptionen ofta upp som ett centralt problem och flera skandaler som komprometterat även högt uppsatta tjänstemän har avslöjats.
Förutom det mänskliga lidandet är de ekonomiska kostnaderna av drogkriget även de signifikanta, då våldsamheterna hotar investeringar och handel i landet. Finansminister Agustín Carstens har sagt att den försämrade säkerheten reducerar BNP med 1 procent årligen för Mexiko, Latinamerikas näst största ekonomi.
Drogkriget har emellertid även fått internationella konsekvenser. USA, som för övrigt också är ursprungsland för merparten av de vapen som används i Mexiko, har genom det så kallade Mérida-initiativet försökt påverka situationen. Lejonparten av de totalt 1,6 miljarder USD som delgetts Mexiko över en treårsperiod går till vapen, teknologi och utrustning, snarare än till kapacitetsbyggande och institutionella reformer. Kritik har också framförts angående bristfälliga möjligheter till och låga krav på ansvarsutkrävande av den mexikanska militären. En anledning till detta är att Mexiko slår vakt om sin suveränitet, men det avslöjar också att strategin möjligtvis inte är särskilt explicit formulerad.
Liksom drogpolitiken gällande övriga länder i Latinamerika råder det oenighet mellan EU och USA. Bryssel kritiserar ofta Washington för dess hårdhänta metoder, medan Washington menar att man i Bryssel har lätt att kritisera men själv saknat den politiska viljan att skjuta till pengar. Dock förefaller nu fler och fler vara överens om att det är efterfrågan på droger i inte minst just USA och EU som är roten till problemet, något amerikanska utrikesministern Hillary Clinton även erkänt. En kommission bestående av flera latinamerikanska expresidenter föreslog även en radikal förändring av drogpolitiken på kontinenten. Nyligen tog man steget och legaliserade innehav av vissa droger i små mängder i hopp om att det ska leda till minskade inkomster för drogkartellerna och därmed minskade incitament att fortsätta deras verksamhet. Man hoppas även att det ska ha en stävjande effekt på korruptionen då det berövar poliser möjlighet att utpressa lågfrekventa droganvändare på pengar. Ytterligare en anledning till detta är insikten att om man enbart fortsätter på den inslagna vägen och bekämpar droghandeln med polis och militär kommer det, oavsett slutgiltigt resultat, leda till en ökning av våldet på kort sikt. Detta är varken önskvärt för medborgarna eller för politiker som vill bli omvalda. En fördel med att genom olika åtgärder satsa på att minska efterfrågan av droger, snarare än utbudet, är också att det är betydligt billigare och mer kostnadseffektivt.
I Mexiko är statens mest grundläggande funktion, den att tillhandahålla säkerhet för sin medborgare, ifrågasatt. Utmaningen för president Calderón blir att stävja våldet och upprätta en någorlunda säkerhet tillräckligt snabbt. Tecken återkommer på att folket är trött på den våldsamma situationen. På kort sikt riskerar hans hårdhänta och ambitiösa program dock snarare att leda till en upptrappning av stridigheterna. Det finns också en oro över brott mot de mänskliga rättigheterna och civila friheter i samband med militärens kamp mot drogerna. Den hårdhänta politiken har också till bristningsgränsen ansträngt rättsystemet, både domstolar och fängelser, då den starkt ökat antalet rättsfall.
Fråga är om mexikanska staten har kapacitet att konsolidera sin närvaro i hela landet eller om drogkartellerna i framtiden kommer att ta över dess roll i vissa områden. Det är möjligt att de minskade inkomster som följer en legalisering av marijuana kommer försvaga kartellerna. Samtidigt ska man komma ihåg att allt det drogrelaterade våldet inte kommer sig av att droger varit illegaliserade utan en stor del kommer sig av den ökade konkurrensen mellan de olika kartellerna. Därför återstår det att se om legaliseringen kan utgöra hela lösningen.
