Förhandlingarna om Nordkoreas kärnvapen – sanktioner eller eftergifter?
Author: Roger Rössing
Efter Nordkoreas testskjutningar av långdistansrobotar var Kinas premiärminister Wen Jiabao nyligen på statsbesök i Pyongyang. Besöket understryker den alltmer framstående roll som Kina kommit att spela i försöken att stoppa Nordkoreas kärnvapenprogram. Det resulterade även i en blygsam öppning då Nordkorea i ett uttalande av dess ledare Kim Jong-Il öppnade upp för att gå tillbaka till de s.k. sexpartssamtalen (som landet drog sig ur tidigare i år) beroende på hur de bilaterala samtal man först söker ha med USA, går. I ett försök att visa prov på goda avsikter sade man sig även hoppas att de fientliga relationerna med USA på sikt skulle övergå i fredliga förbindelser.
Se även: Nordkorea signalerar samtalsvilja (SvD), Will Wen’s visit bring North Korea back to the table? (cnn.com)
Totalitära Nordkorea, med sina 23 miljoner invånare, har efter Sovjetunionens fall återfunnit sig alltmer isolerat och med allt färre allierade. År 2003 drog man sig, som enda land hittills, ur Ickespridningsavtalet (Nuclear Non-Proliferation Treaty, NNPT) och återupptog sitt kärnvapenprogram. Det blev startskottet för vad som kallas sexpartssamtalen, vilka även inbegriper Japan, Sydkorea, Kina, USA och Ryssland och som har målet att nå en fredlig lösning på det uppstådda säkerhetsproblemet. Det internationella spelet med Nordkoreas kärnvapenprogram började emellertid redan 1994 med ett avtal som slöts med USA och i vilket landet efter olika påtryckningar förband sig att inte skaffa kärnvapen. Nordkorea har sedermera upprepade gånger brutit mot detta och andra avtal samt flera FN-resolutioner, genom att återuppta arbetet med att skaffa och provspränga kärnvapen samt testskjuta långdistansraketer (vilka potentiellt skulle kunna kärnvapenbestyckas) och satelliter.
I oktober 2006 sprängde Nordkorea sin första atombomb, vilket fördömdes internationellt. Då stod det klart att USA inte övervägde att ingripa militärt utan istället satsade på fortsatta samtal, blandade med hot om sanktioner och löften om ökat ekonomiskt bistånd. Efter att framsteg som nåtts i samtalen hotade att gå om intet 2008 tog USA bort Nordkorea från listan över stater som stödjer terrorism (Nordkorea hade av USA:s dåvarande president George W. Bush räknats som en av “ondskans axelmakter”). Denna belöningsstrategi fungerade dock inte då landet så sent som i maj innevarande år provsprängde en andra atombomb. Analytiker säger att landet denna gång genom sina hotfulla uttalanden hade målat in sig i ett hörn och mer eller mindre var tvungna att verkställa dem för att visa att de inte bara var tomma ord. I juni 2009 röstade FN:s säkerhetsråd för Resolution 1874 som fördömde Nordkoreas kärnvapentest och bland annat innebar restriktioner på handel och investeringar med syftet att minska Nordkoreas militära kapacitet.
Det står klart att Nordkorea försöker att placera sig självt på kartan och erhålla internationell respekt. Frågan är dock om landets agerande kan förklaras enbart som sökande efter uppmärksamhet. Många analytiker menar att dess fundamentala mål är att överleva som stat och att man ser kärnvapen som den främsta garanten för just detta. Vidare känner man sig hotad av främst Sydkorea samt USA, där skuggan av Koreakriget fortfarande spelar en viktig roll. Samtidigt ska den senaste tidens intensifiering av testskjutningarna förstås i ett inrikespolitiskt sammanhang. Diktatorn Kim-Jong-Ils hälsa ska på senare tid ha sviktat och han vill rimligtvis försäkra sig om att makten kommer fortsätta att tillhöra hans familj.
En del röster har hörts om att till en större grad prova att gå Nordkorea, eller Demokratiska Folkrepubliken Korea, som är landets officiella namn, till mötes. Enligt dessa har Nordkorea trots allt varit konsekvent angående dess krav för att permanent avskaffa sitt kärnvapenprogram. Bland annat söker man en normalisering av handels- och diplomatiska relationer med Washington, ett tillbakadragande av amerikanska trupper från Sydkorea, försäkringar om att det inte finns några amerikanska kärnvapen där, samt garantier att USA inte ska anfalla. Man eftersträvar även ett avtal som formellt avslutar Koreakriget. Kritiker framhäver dock att landet inte är tillförlitligt med tanke på dess katt- och råttalek med det internationella samfundet, och varnar för godtrogenhet.
Det föreligger även vissa svårigheter för de övriga länderna att hitta en gemensam strategi i förhandlingarna. Sydkorea är delat mellan de som vill straffa Nordkorea för dess agerande och de som fruktar att det skulle förvärra situationen i landet för deras anhöriga som bor där. Japan söker även, förutom ett kärnvapenfritt Nordkorea, att få de japanska medborgare som kidnappats av Nordkorea frigivna för det fall de fortfarande är vid liv. Kina har historiskt sett varit Nordkoreas främsta allierade, men har på sistone visat att man inte vill acceptera att Nordkorea har kärnvapen. Kina har även potentiellt viktiga påtryckningsmedel i och med den långa gemensamma gränsen samt att man är Nordkoreas viktigaste handelspartner: 40 procent av Nordkoreas (knapphändiga) utrikeshandel sker med världens folkrikaste land. Efter den japanska ockupationen, delningen av Koreahalvön och i upptakten till Koreakriget (men även delvis under själva kriget) beskyddade Sovjetunionen landet. Ryssland har därför agerat något tvekande inför att straffa Nordkorea alltför hårt. Tillsammans med Kina har man dock mer och mer närmat sig USA, men man är också varse om risken att Nordkorea skulle bli alltför USA-vänligt. Frågan är om de sanktioner mot Nordkorea, som parterna trots allt har enats om, har önskvärd effekt. Många menar att landet kalkylerade att komma lätt undan med sanktioner som skalats ner p.g.a. kompromisser i säkerhetsrådet. Den utbredda fattigdomen i landet och de miljoner som svalt ihjäl under 90-talet har inte föranlett någon märkbar vilja till reformer i Nordkorea. Landet slår vakt om sin suveränitet och slår ifrån sig varje försök till påverkan från USA och Sydkorea. Obekräftade rykten gör emellertid gällande att landet söker förändring, men att man föredrar ordet “modernisering” snarare än “reformer”. Än så länge tyder dock inget på att något sådant skulle vara i sikte.
I en bilateral rockad besökte ex-president Bill Clinton Pyongyang i augusti, vilket ledde till att Nordkorea gick med på att frigiva två amerikanska journalister som tillfångatagits efter att ha inträtt på landets territorium. Kritiker menar att det innebar en försvagad förhandlingsposition för USA gentemot Nordkorea, då man var tvungen att be landet om en tjänst. President Obamas initiativ till att uppfylla USA:s internationella åtaganden och nedrusta den egna kärnvapenarsenalen kan delvis förstås utifrån tanken att det då ska bli lättare att kräva samma sak av andra länder, som t.ex. Nordkorea.
Nordkoreas taktik går alltså ut på att använda kärnvapen som påtryckningsmedel för främst säkerhet, men även för ökat bistånd. Med andra ord är kärnvapenprogrammet dess främsta förhandlingskort. Ett alternativ till sanktioner kan eventuellt vara att tillmötesgå Nordkoreas ovan nämnda krav på säkerhet, men det är osäkert hur stor viljan till sådana eftergifter är, speciellt med tanke på att Nordkorea tidigare brutit mot avtal och återupptagit sin strävan efter kärnvapen. På längre sikt kan det internatinella samfundet arbeta för ett öppnare Nordkorea, vilket kan vara den effektivaste medicinen mot landets beteende, men det skulle också hjälpa med en starkare politisk vilja i Pyongyang.
