Foto: Marie Carlsson

Efter att Jyllandsposten i slutet av september 2005 publicerade tolv karikatyrer av profeten Muhammed gick troligen tidningen om Berlingske Tidende (en av världens tio äldsta tidningar) som Danmarks mest kända. Karikatyrerna gav efterverkningar i både Europa och i den muslimska världen och resulterade även i upp emot två hundra dödsfall. Händelsen är fortfarande intresseväckande vilket om inte annat visades av den stora publik som tilldrog sig när Jyllandspostens opinions- och kulturredaktör Flemming Rose, ansvarig för publiceringen, föreläste i arrangemang av Utrikespolitiska Föreningen i Lund 21/10.

Se även: Why I Published Those Cartoons (Washington Post), Svensk press kan kritisera Israel men inte Islam (Newsmill.se), How 12 Cartoons of the Prophet Mohammed were Brought to Trigger an International Conflict (Nordicom Review)

Tiden har gått sedan publiceringen vilket märktes på att föreläsningen var distanserad från själva händelsen och mer kom att handla om det samhällsklimat som, menar Flemming Rose, ledde fram till själva publiceringen men också fortfarande är fortsatt rådande.

En av grundförutsättningarna för krisens omfattning är givetvis globaliseringen. Dels migrationen där olika kulturella och religiösa ideal tvingas möta varandra, dels den snabba informationsspridningen. Flemming Rose är själv en produkt av globaliseringen. Han har levt större delen av sitt yrkesverksamma liv som utrikeskorrespondent i Moskva och Washington innan han ombads ta över Jyllandspostens kulturredaktion.

I Danmark pågick en debatt om självcensur av medierna när det gällde islam vid tiden för publiceringen av karikatyrerna, vilka var ett inlägg i denna. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Ambassadörer från elva muslimska länder anhöll om ett möte med Danmarks dåvarande statsminister Anders Fogh Rasmussen vilket de nekades. En grupp danska, muslimska organisationer försökte sedan göra en rättssak av det hela. När åklagaren vägrade ta upp deras anmälan gjorde de en civilrättslig stämning vilken de förlorade. Efter detta beslöt två ledande danska muslimer åt det mer extrema hållet, att väcka opinion mot Danmark genom att sprida kännedom om publiceringen. Ahmed Akarri och imamen Ahmed Abu Laban, med ett antal muslimska organisationer i ryggen, satte samman en dossier innehållande dels karikatyrerna men också en del annat som visade på strukturell misskreditering av i islam i Danmark. Framför allt ingick tre bilder som presenterades som en del av Jyllandspostens ursprungliga publicering men i själva verket inte hade med den att göra över huvud taget. Dossiern visade de för flera ledande personer i den arabiska världen och om inte bilderna så ryktet om deras existens kom att spridas världen över. Reaktionerna blev våldsamma med demonstrationer och flera danska ambassader (och den norska i Syrien) blev attackerade och nedbrända. Upp emot tvåhundra människor lär ha avlidit i demonstrationerna. Även en konsumentbojkott i en del arabiska länder, främst Saudiarabien, ägde rum. I den västerländska delen av världen publicerades bilderna i en del tidningar, främst i nord- och kontinentala Europa. En del stödköpande av danska produkter noterades.

Om man delar den samhällsanalys som enligt Flemming Rose fick redaktionen på Jyllandsposten att ta beslutet om publicering var reaktionen egentligen inte så överraskande. Han menar att en omtolkning av de mänskliga rättigheterna har skett så att de i lika hög grad har kommit att gälla idéer och kulturer så väl som individer. Detta gör det omöjligt att kritisera religioner (och i förlängningen även t.ex. ideologier). Framför allt minoriteter har kommit att skyddas på detta speciella vis som en reaktion på deras utsatthet.

När han vill beskriva dagens situation använder han sig av ett antal exempel tagna från olika håll i dagens Europa där lagar om religiöst skydd genomdrivs vilket försvårar kritik av minoritetsreligioner (islam). Han exemplifierar också med våld från muslimer och menar att de stränga lagar om hädelse som finns i framförallt Pakistan uppmuntrar till extrema reaktioner. D.v.s. det är inte västerlandets öppna samhälle där konflikt och förolämpningar accepteras i ledande medier som föder våld utan det kommer från en sluten miljö utan vana av att acceptera oliktänkande.

Även om han inte säger det rent ut beskriver Flemming Rose en värld där multikulturalism och tolerans har kommit att stå i motsatt förhållande till det fria ordet. Han menar att begreppet tolerans har kommit att få en ny betydelse: istället för att acceptera andras rätt till åsikter har det kommit att innebära att man håller inne med sina egna åsikter av rädsla för att någon annan inte tycker lika.

Han presenterar två vägar härifrån. En där vi respekterar varandras tabun tills all offentlig diskussion kvävs. Alternativet, som Flemming Rose själv förespråkar, blir att utmana fundamentalisternas (oberoende vilka) och deras värderingar. De enda gränser han menar ska gälla för publicering är att medierna måste hålla sig till sanningen, inte uppmuntra till våld samt respektera den personliga integriteten.

Han tror inte att yttrandefrihet är en specifikt västerländsk rättighet eftersom skyddet av individer alltid ska vara mycket viktigare än skyddet av idéer och pekar på hur religionens dominerande och icke ifrågasatta roll i muslimska länder har kommit att skapa ett minoritetsförtryck i de länderna.

Är en kompromiss möjlig? Om man konsekvent ska följa Flemming Roses argumentation till sin spets finner man att en kompromiss inte är önskvärd. Han menar att den enda rättighet du inte har i en demokrati är rätten att inte bli förolämpad. En kompromiss skulle leda till just det samhälle där religioner, kulturer och i förlängningen även politiska idéer inte kan kritiseras då de kommit att omfattas av samma rättigheter som enskilda människor. Lite provokativt avslutar han med att på frågan om han skulle göra det igen svara att det är som att fråga en våldtagen kvinna varför hon bar en kort kjol. Att provocera genom karikatyrer är helt enkelt en naturlig del av det danska samhället. Flemming Rose har vid tidigare tillfällen påpekat att Jyllandsposten inte utestängt Danmarks muslimer från samhället genom bilderna utan snarare integrerat dem genom att utsätta dem för den danska traditionen av karikatyrer.

Konflikter där en regim eller ett folk kräver att en västerländsk regering tar avstånd från eller rent av straffar en publicering kommer vi att se fler av (jämför med artiklarna i Aftonbladet om påstådd israelisk organhandel och Israels krav på den svenska regeringen). Danmarks problematik delas av hela västvärlden. De flesta europeiska stater kommer i den närmaste tiden tvingas ta ställning till om de ska införa lagar som begränsar yttrandefrihet. Låt oss hoppas att det finns en möjlighet till att en bibehållen yttrandefrihet inte leder till en allvarlig konflikt med Europas nya minoriteter.

MÅRTEN AHLSTRAND