Mitt Iran - En skildring av ett land i föränding
Shirin Ebadi är juristen som tilldelades Nobels Fredspris 2003 för sitt arbete med mänskliga rättigheter i Iran. Den 29 september kommer hon till Lund för att tala om hinder mot framsteg för mänskliga rättigheter i världen och i Iran. I boken Mitt Iran berättar hon om vägen från ungdomsårens revolutionstankar till tiden och förändringen efter Shahens fall.
Se även: Nobelkomitens autobiografi, Shirin Ebadi vägrar vika sig (Sydsvenska), Vem är rädd för Shirin Ebadi (DN)
Vad som har utmärkt Shirin Ebadi jämfört med andra jurister i Iran är hennes inställning till relationen mellan mänskliga rättigheter och islam. Hon insåg i och med det bakslag som den iranska revolutionen innebar för demokratin, att det inte skulle gå att förespråka en sekulär lagstiftning i ett land där staten är starkt styrd av religiösa lagar, såsom Sharia. Istället har hennes framgångar nåtts genom att använda tolkningar av Sharia som argument för mänskliga rättigheter.
Boken tar sin början i 60-talets Iran då Shirin Ebadi började sin juridiska bana på universitetet i Teheran. Ett missnöje med Shahen Mohammad Reza Pahlavi pyrde då både i samhället i stort och på universitetet, och under den stämning som rådde då menar Ebadi att vem som helst hade lockats till att demonstrera om det så varit “mot de höga priserna på te”. Demonstrationerna blev helt enkelt en naturlig del av studentlivet. År 1970, vid 23 års ålder, blev Shirin Ebadi utnämnd till Irans första kvinnliga domare och så småningom även till chef för Teherans tingsrätt. Hon träffade sin blivande man Javad, som kom från en mer konservativ bakgrund än hon själv, vilket fick henne att tänka över sina egna politiska ställningstaganden. I relationen till Javad uppmuntrades hon ändå istället till att fortsätta att brinna för sina intressen.
Den iranska revolutionen inträffar 1979 efter flertalet frihetslöften från Ayatollah Khomeini, men revolutionens smak blir bitter. Snart införs tvång att bära slöja utanför hemmet. Ett förbud som Ebadi vänder sig starkt emot. Som sekulär muslim har hon själv aldrig burit slöja och att börja bära slöja nu känns för henne hycklande. Hennes ovana vid slöjan gör också att hon vid flera tillfällen glömmer att ta den på sig när hon skall gå ut och riskerar därför vi flera tillfällen att bli gripen av “slöjpolisen”. Revolutionen innebär även förbud för kvinnor att vara domare vilket gör att Shirin Ebadi och hennes kvinnliga domarkollegor fråntas sina titlar och nedgraderas till “administrativ personal”, ett beslut som gör att Ebadi istället väljer att säga upp sig.
Under kriget som kommer tystas befolkningens misstycke starkt ner. Ebadi rensar sina bokhyllor på politiskt stötande litteratur som hon sedan bränner upp på bakgården för att inte avslöjas som regimkritiker. Hon samlar tidningsutklipp för att senare i livet kunna visa sina döttrar den förändring som Iran går igenom. En dag får Ebadi samtal från ett av stadens fängelser om att hennes svåger Fuad, har fängslats pga. av uttryckt kritik mot regimen. Vid den här tiden tillåts inte besök för de intagna och ett par år senare meddelas att Fuad avrättats. Rättegångarna på fängelserna är ofta ytterst korta och meddelas snabbt inpå att domen faller. På så sätt har Fuad inte haft möjligheten att förvarna familjen om sitt öde, och inte heller tillåtits att anlita rättshjälp. Familjen förbjuds från att medverka vid begravningen och får löfte om att få reda på var Fuad begravs om de håller sig borta från “minnesceremonin”. När familjen senare besöker den angivna platsen inser de att begravningsplatsen är indelad i olika områden och att Fuad är begravd på den ytterst sparsamt utformade delen för avrättade regimkritiker.
Intresset för Mänskliga rättigheter i Iran växer inom Shirin Ebadi ju fler rättsvidriga överträdelser hon får kännedom om. År 1992 bestämmer hon sig därför för att starta en egen advokatbyrå där hon arbetar helt utan ekonomisk ersättning. Enligt tolkningar av Sharia är kvinnan, och hennes vittnesbörd hälften så mycket värd som mannens. Hon tampas därför med en hel del fall där kvinnor våldtagits, misshandlats eller mördats. Rättssystemet säger även att familjerna skall betala en så kallad blodspeng för att domen skall verkställas, en avgift som även den är dubbelt så stor för kvinnorna som för männen. I många fall tvingas kvinnors familjer att sälja hela sin egendom för att kunna betala blodspengen och på så sätt kunna behålla sin heder. Den Sharialag som tolkningen baseras på behandlar egentligen arvsrättsfrågor och genom en argumentation kring att vittnesmål inte har att göra med arvsrätten lyckas Ebadi att vinna flertalet rättegångar. Hon vinner på så sätt mark genom att använda sig av en annan tolkning av de islamiska principerna än vad som är praxis istället för att hävda att principerna är fel.
Det är inte bara genom sitt arbete som jurist som Ebadi engagerar sig i kvinnors och barns rättigheter. Vid många av minnesceremonier för dödade kvinnor ser hon till att det finns människor som närvarar för att markera att kvinnorna inte glömts bort i samhället. Hon engagerar sig även i frågor som rör vårdnadsrätten över barn efter ett fall där ett barn misshandlats till döds av sin far, efter att modern nekats ensam vårdnad av barnet i domstol trots faderns våldsamma agerande. Hennes ökade engagemang gör henne allt mer känd i Irans politiska och juridiska kretsar, och mellan 1998-1999 kan hon hålla en förhållandevis öppen debatt om människorättsfrågor i politiska sammanhang och i media. Men strax innan millennieskiftet skärps möjligheterna till öppen debatt åter igen och år 2000 arresteras Shirin Ebadi för sina uttalanden och förs till det ökända Evinfängelset. Efter en tid på mer eller mindre isolerade avdelningar i fängelset släpps Ebadi fri och fortsätter, nu mer globalt, att arbeta med människorättsfrågor framförallt kopplade till kvinnor, barn och islam.
Shirin Ebadis kritiska ställning till den islamska tolkningen av Sharia och mänskliga rättigheter har gjort att hon funnits med på flertalet dödslistor. Hennes bok har getts ut på 16 språk, dock inte på persiska. Hon menar att om vi inte vill att 2000-talet skall bli det mest våldsamma århundradet någonsin så måste alla respektera mänskliga rättigheter.
