Ett nytt primärval - en ny besvikelse. Efter flera dagars spänd förväntan står det klart… att ingenting är klart. Utgången i primärvalen i Indiana och North Carolina för några dagar sedan var som gjord för att upprätthålla osäkerheten om vem som kommer att bli det demokratiska partiets presidentkandidat - Hillary Clintons seger räckte precis för att hålla henne kvar i spelet, men inte för att ge henne segern; Barack Obamas ledning är fortfarande betydande, men inte avgörande.

Den demokratiska striden har på sistone blivit så bitter - och så spännande - att både analytikerna och vanligt folk helt tycks ha glömt bort den tredje deltagaren i detta politiska skådespel. Men medan Clinton och Obama har fokuserat hela sin energi på att bekämpa varandra har John McCain i lugn och ro byggt upp sin nationella valkampanj och nu finns det all anledning i världen att fråga sig: hur står de demokratiska kandidaterna sig egentligen mot denna gamla krigsveteran?

Se även: Det står en air av klassisk tragedi om demokraterna (SvD), Inte över nu heller (DN), Election in november, will the Swedes be surprised again? (Radio UPF).

Först och främst måste man komma ihåg att McCain är just det - en veteran från Vietnamkriget. Oavsett vad dagens väljare tycker om själva konflikten måste de erkänna att McCain - som blev tillfångatagen och torterad i det ökända “Hanoi Hilton” - är en american hero i ordets rätta bemärkelse. Det McCain sett och upplevt under krigsåren inger väljarna en känsla av auktoritet och trovärdighet när det gäller försvarsfrågor som ingen av demokraterna riktigt kan mäta sig med.

Könsstereotyperna till trots är det Barack Obama som står sig sämst mot McCain när det gäller frågor kring nationell säkerhet. Obama har varken erfarenhet av militär tjänstgöring eller av politiskt arbete med försvarsfrågor. Hillary Clinton å andra sidan har lyckats få stöd från över 30 av landets mest framträdande generaler och amiraler; hon har dessutom suttit i senatens försvarsutskott under de senaste fem åren. I en tid då terrorhotet fortfarande uppfattas som en viktig valfråga är sådana detaljer inte utan betydelse för de amerikanska väljarna.

Militär erfarenhet kan dock lätt förvandlas till militaristisk enkelspårighet - och det har amerikanerna (för att inte tala om resten av världen) fått nog av. McCain stödde invasionen av Irak 2003 och fortsätter hålla fast vid denna sin ståndpunkt än idag - en envishet som kan stå honom dyrt i en valkampanj som i mångt och mycket fortfarande präglas av kriget. Clinton röstade också för Irakkriget, men har nu helt bytt orientering och kräver ett nästan omedelbart tillbakadragande av amerikanska styrkor från landet; anklagelser om att hon vänder kappan efter vinden har hörts under hela nomineringsstriden, inte minst från Obamas läger. Och det är just senatorn från Illinois som har störst trovärdighet i denna fråga - han har tagit avstånd från kriget från början och kan nu med framgång hävda att han har varit mer förutseende än hans på papperet med erfarna rivaler.

Vad gäller de mer fredliga relationerna med omvärlden är läget något mindre klart. Att Hillary Clinton är en världsvan politiker som kan hantera tuffa internationella förhandlingar råder det knappast tvekan om; inte minst hennes tid som First Lady - en politisk erfarenhet som inte ska underskattas - gav henne mycket erfarenhet av internationella kontakter. Hon är dessutom den utan tvekan internationellt mest kända - och förmodligen mest omtyckta - av de tre presidentkandidaterna.

Barack Obama har också sett mycket av omvärlden, men ur en helt annan synvinkel. Under sin uppväxt och ungdom har Obama bott i och besökt flera ur amerikanskt perspektiv exotiska länder, bl.a. Indonesien och Pakistan. Det är knappast någon överdrift att säga, att han har mycket bättre förståelse av internationella relationer på gräsrotsnivå än motståndarna. I den amerikanska politiska världen kan denna erfarenhet dock vara en nackdel lika mycket som en tillgång: det finns en möjlighet att Obama ses som “inte amerikansk nog”. Det har länge ryktats att han, under sin tid i Indonesien, gick i en madrassa, eller - Gud förbjude - att han faktiskt är muslim. Även om det kan verka löjeväckande för en europé kan sådana rykten allvarligt skada Obamas trovärdighet i de amerikanska väljarnas ögon.

Trots att McCain framförallt är känd för sitt militärpolitiska engagemang, anses han, efter många år i representanthuset och senaten, ha en stor erfarenhet också av “vanlig” utrikespolitik. Det återstår att se om väljarna föredrar McCains och Clintons politiska vana eller Obamas mer diffusa, men kanske också mer intuitiva, känsla för andra länder och kulturer.

Hur erfarenhet står sig mot ungdomligt nytänkande är en fråga som det här valåret har genomsyrat mycket mer än bara den utrikespolitiska debatten. Efter åtta år av mer eller mindre katastrofal ledning är förändring - change - nyckelordet för den som vill erövra Vita Huset, och varje kandidat har gjort sitt bästa för att framstå som nyskapande och framförallt tydligt ta avstånd från den sittande administrationen.

Den 47-årige Barack Obama är den som utan tvekan har lyckats bäst. Hans svävande, lite oprecisa sätt att tala, hans sätt att ständigt kontrastera dagens politiska scen mot den värld han vill bygga upp, hans närmast naiva vägran att “finna sig i verkligheten så som den är” - allt detta har ingivit hans anhängare en hopp och en tro på förändring som, enligt vissa, inte har skådats sedan JFK:s dagar. “Mycket snack och lite verkstad” är ett talesätt som hans rivaler älskar att använda när de diskuterar Obama, men än så länge har ingen lyckats med att verkligen skada väljarskarans förtroende för honom.

Något mer överraskande är att det är McCain, och inte Clinton, som står sig bäst mot Obama när det gäller att framstå som förändringens apostel. Den 71- årige McCain som har stött Irakkriget från början och som kommer från samma parti som den sittande presidenten borde inte kunna göra några anspråk på att vara en förnyare. Men skenet bedrar - trots sin officiella partitillhörighet har McCain alltid varit en rebell; han är en man som öppet säger vad han tycker - även om de som lyssnar inte kommer att tycka om det. Denna för en politiker ovanliga egenskap har ibland varit besvärlig - många av McCains uttalanden är allt annat än politiskt korrekta - men den har också givit honom en integritet gentemot Bush-administrationen som förmodligen ingen annan republikan har idag. McCain har än så länge lyckats övertyga väljarna om att en framtid med honom som president blir republikansk - men ändå annorlunda.

Hillary Clinton framstår däremot som en bekant del av det politiska landskapet; hur mycket hon än har försökt distansera sig från den amerikanska politiska eliten är hon fortfarande en del av etablissemanget - i synnerhet då maken Bill har alltmer börjat synas vid hennes sida. Hon har försökt omvandla detta underläge till en fördel och hävda att hon har den erfarenhet som krävs för att styra landet - något som Obama saknar. Det må vara så, men en sak är säker - någon förnyare är hon inte.

Varje kandidat har alltså, som det oftast brukar vara, sina starka sidor och sina svagheter; varje kandidat har en rimlig chans att vinna. Det som kan vara lätt att glömma - speciellt för en europé som har all sin uppmärksamhet fäst vid den demokratiska duellen - är att McCain också är en av dessa kandidater; fyra eller t.o.m. åtta år till av republikanskt styre är inte någon omöjlighet. Och ju längre de demokratiska väljarnas beslutsångest varar, desto mer sannolik blir en sådan utgång. Clintons och Obamas största svaghet är ju trots allt just detta - att vi fortfarande pratar om de demokratiska kandidaterna, istället för den demokratiska kandidaten.

Dennis Andreev